1400 pund per person och månad är "smärtgränsen" i Storbritannien

Enligt en undersökning som publicerades på BBCs webbsidor måste en person ha netto 1400 pund (i dagens läge sådär 1600 euro) i månaden för att kunna bidra till det brittiska samhället på ett meningsfullt sätt, något som ju i princip är i statens intresse. Naturligtvis klagade intervjuobjekten på att 1400 pund var på tok för lite. Det känns lite bittert när jag och många andra får 500 euro i handen per månad. Min man har en liten arbetspension från ett välbetalt IT arbete i det förflutna, men den är något mindre än min sjukpension/folkpension (efter att FPA bestraffade mig genom att minska pensionen med nästan 1/6 del då jag blev gift). Han försöker klara av våra ekonomiska trångmål genom att fortsätta som egen företagare för låginkomsttagare får s.k. "tax credits", en summa på ungefär 200 pund per månad som visserligen är för honom men min inkomst har tagits i beräktningen. Det blir alltså just under 1000 pund i månaden för två personer. En av de värsta utgifterna är kommunskatten, som är 100-150 pund i månaden beroende på var man bor.

Som arbetslös ska två personer klara sig på 90 pund i veckan, det är tyvärr en så urusel situation i dagens globala depression att det helt enkelt inte lönar sig för oss.  I den situationen förväntas man sälja sitt hus och leva på hyra i stället (och då behöver staten inte betala ut bidrag så länge man lever på huspengarna). Även om vi bara äger 1/3 del av vårt hus så skulle det ju vara att kasta pengar i toaletten. Dessutom är husmarknaden stagnerad just nu, speciellt i de fattiga områdena så som Wales, och huset är inte mycket värt. Vi skulle gärna flytta men vi kan inte få ett bättre hus någon annanstans och man tvekar att trötta ut sig med ytterligare en flytt. 

Det som är annorlunda här är att man som fattig har rätt att ha TV licens och bredband utöver eventuella socialbidrag i stil med resor till specialläkare (den här förmånen kan vi eventuellt få). De räknas alltså som grundförnödenheter. I Finland ska man bara sitta och räkna spindlarna i taket, man har inte rätt till någon form av underhållning eller något sätt att från sitt hem ha kontakt med yttervärlden. Nej, man ska bara cykla ut i snöstormen så att man får en timmes internet tid på bibban, eller så kan man sitta bland illaluktande lodisar i tidningssalen. Som jag har påpekat förut så meddelar sig socialen i Hangö där jag bodde med sina klienter via tidningen, inte någon chans att jag skulle veta vad de har för sig då jag inte ens har koncentrationsförmåga till att läsa. Här finns det massvis med allmänna datorer, dels på biblioteket och dels på ett s.k. "resource center", och det är ingen snäv tidsbegränsning. 

Min man var i tiderna ganska rik, men när man har pengar så brukar man ju inte i allmänhet spara. Han reste jorden runt i ett år, det var nog på alla sätt en bra grej för honom.

Konstverk: Abstrakt fotografi av utsidan på en sopcontainer.

De svaga ska undertryckas så att de går under

Jag försökte ta reda på om jag för FPA:s del får förtjäna extra men det var nästan omöjligt att få någon information. Jag fick bara ett kort svar om att jag får förtjäna 600 € i månaden då jag inte har arbetspension utan bara folkpension (m.a.o. för att jag inte har arbetat tillräckligt mycket innan jag blev sjukpensionerad). Jag förstod ju att det antagligen skulle göra att bostadsbidraget (som nu är c. 270 €) helt försvinner, så vad jag på slutrakan skulle få i handen skulle kanske vara en hundring eller så. Det fanns ingen förståelse för att jag gärna vill veta vad jag ger mig in på om jag t.ex. publicerar en bok eller flyttar ihop med min pojkvän. Jag har väl rätt att fundera över vad som gagnar mig bäst! Jag fick en känsla av att jag återigen blev undanhållen information så att jag inte ska kunna planera hur jag bäst utnyttjar systemet! Det hette att jag måste återkomma när jag vet vad jag kommer att förtjäna. Det är ju inte sagt att jag kan ge exakta siffror vid något som helst skede om jag inte har en fast månadsinkomst, vilket jag knappast kommer att kunna ha eftersom det skulle vara för tungt för mig att ha den typen av arbete. "Ja visst uppmuntrar vi ju människor att förtjäna extra, men...", heter det. Naturligtvis är det så det ska heta så att myndigheterna slipper betala ut pengar. Det är fråga om en jävla dubbel moral: det där "men" innebär alltså att alla inkomster påverkar bostadsbidraget negativt även om "du i vilket fall som helst kommer att få mer än du har nu". Jag är inte så säker på att det stämmer, jag har nämligen sett hur min mamma med sin låga pension och futtiga extra inkomster har blivit behandlad. Däremot får min pappa som har en betydligt högre arbetspension och inte är beroende av bostadstöd förtjäna förhållandevis mycket mera som extra förtjänster.

Höjden var nog svaret på min fråga om hur det går om jag bor ihop med en man. Ja, då dras 50€ bort från min pension (och något bostadsbidrag får jag givetvis inte). Med ett tillgjort leende deklarerade tjänstehavaren: "Du får ju tillgång till den andras pengar!". Mina öron höll på att trilla av. Jag försökte protestera att det är förbannat orättvist att jag i alla lägen ska vara beroende av andra (om det inte är socialen så är det en pojkvän eller make) men det mötte ingen förståelse.

Sedan vill jag också nämna att det finns en stor mängd människor som lovar hjälpa genom att köpa en tavla eller ordna ett tillfälligt arbete för mig som jag skulle kunna klara av, men som aldrig fullföljer sina löften.

Socialen kan dra åt helvete, inte ens ombudsmannen har lyckats medla och skapa en dialog för att hela socialen med drottningbiet i spetsen sätter sig emot. De har inget intresse av att vara tillmötesgående och försöka befrämja kundförhållandet. De anser att de måste göra sitt jobb och det gör de med kylig och sammanbiten tillförsikt om att alla stackars sjukpensionärer som är beroende av dem är kriminella och ute efter att utnyttja systemet. Ombudsmannen medgav att jag kommer att bli helt utbränd om jag fortsätter att argumentera med socialen. Jag är redan utbränd och ihjälstressad och det enda "systemet" kan erbjuda mig är antidepressionsmedel! Så fort jag bara kan kommer jag att sticka från den här hålan med sin petiga och småviktiga mentalitet, även om det är det sista jag gör. Det vete gudarna hur det ska gå till för även om ombudsmannen lovade mig att socialen betalar mig flyttpengar så är det inte alls säkert att de gör det. De har ju inget intresse av att hjälpa utan är mer fokuserade på att stjälpa.

Mera underligheter från socialen och FPA

Det var väldigt skönt att åter bli ombedd att ge en radio intervju om sociala orättvisor eftersom jag har burit på så mycket frustration och ilska. "Granskat" sänds på fredag 4.9 kl. 13.03 samt i repris följande tisdag på kvällen (finns även på Yle arenan på nätet).

Det är ironiskt att jag tvingas besvära mig så mycket med att få mina recept förnyade i tid så att jag får med dem med ansökan till socialbyrån i slutet på varje månad, då det egentligen bara handlar om sådär 100 €. Jag skulle nästan klara av att betala för mina mediciner själv. Det är elvärmen och den övriga elen som gör att jag inte kan bli självständig. Och så länge jag är beroende av socialen så kan de behandla mig precis hur de vill. Det verkar som om de här i Hangö hade ett sjukligt behov av kontroll. I stället för att se till att jag verkligen har grundtrygghet så bråkar de om varenda extra slant som jag ber om för att kunna leva ett drägligt liv. Man skulle tro att en sjukpensionär skulle bli bemött med ett mått av förståelse; jag måste ju få leva ett människovärdigt liv! Jag har inte förtjänat att bli behandlad som en parasit. I själva verket är samhället en bidragande orsak till att jag är sjuk, och därför borde samhället ta sitt ansvar. Krigstraumer och annan psykisk ohälsa har gått i arv i generationer och förstört min barndom. Jag betvivlar att ryggen hade rasat om jag inte tvingats leva med så mycket stress och så lite hjälp och stöd i barndomen. Men så tänker naturligtvis inte de som är ansvariga för medborgarnas välfärd. Blir man sjuk får man skylla sig själv; man är för svag för att passa in i samhället och får därför nöja sig med de godhetsfulla allmosor som myndigheterna delar ut i syfte att låta påskina att det här landet är en välfärdsstat. Det är Survival of the Fittest som gäller, helt klart.

Jag känner mig extremt otrygg såväl emotionellt, finansiellt som fysiskt. Jag har nu under sommaren protesterat mot socialens förmyndaraktiga kommentarer men nu börjar de ge igen. All röra angående mina glasögon och det faktum att jag tvingades ta dem på kredit för att socialen var stängd i juli månad och sedan måste låna pengar av min far för att inte kreditlimiten skulle överskridas för mycket har gjort dem misstänksamma så nu vill de se min pappas kontoutdrag. Ett konto är även i mitt namn för min pappa är gammal och sjuk och i händelse av någon kris måste jag få tillgång till det. Jag vet inte vad socialen kan göra men min pappa är inte glad åt att de rotar i hans ekonomi! Att han som fattig pensionär någon gång hjälper mig lite tycker jag inte någon kan gnälla över eftersom det i princip är omöjligt att leva på 400 € i månaden under en längre tid. Men socialen kan ju inte tillåta några lån för de ses som en inkomst, även om det vore fråga om ett par tiolappar. Om jag inte var beroende av socialen så skulle jag ha självbestämmande rätt om mina pengar. Det har jag inte nu. Jag är 43 år och måste redogöra för en myndighet om vartenda cent, trots att jag inte ens har hamnat i skuldsanering eller blivit utmätt! Men i sanningens namn är det en tidsfråga innan det händer. Det är väl det som socialen vill. Det är ganska tydligt att myndigheterna sitter och hoppas på att man ska bli så less på alltihopa att man tar sitt liv. För sådana som jag håller ju den ekonomiska utvecklingen tillbaka.

Min mamma har en väldigt liten pension men den är lite större än min så hon har inte rätt att få social hjälp. Jag behöver väl inte säga hur svårt hon också har att få allt att gå ihop. Hon försöker arbeta lite extra på arbis och som ledare för Mannerheimförbundets konstklubb för barn, men det blir hon bestraffad för. FPA har nu sänkt hennes bostadsbidrag med 200 € samt tvingar henne att retroaktivt betala 1900 € därför att de inte har tagit hennes inkomster i beräkningen förrän nu. Hon hävdar att hon har anmält om sina inkomster för länge sedan. Hur som helst så är det grymt att klämma åt en äldre människa som inte önskar sig mer än en liten fnuttig guldkant på tillvaron under livets sista år.

Jag orkar inte ha med Hangö social att göra längre. De hjälper ju egentligen inte med nästan någonting alls trots att de bevisligen har pengar. De använder mindre till kompletterande utkomststöd än någon annan. Under de 4,5 år jag har bott här har de bara betalat för: 1) en begagnad tvättmaskin - det var bara för att det inte finns tvättstuga där jag bor! Tänk att de förväntar sig att jag ska släpa på kläder och betala 2 € per gång! 2) en billig dammsugare som jag fick efter stora protester för "man kan städa golven för hand" och ett läkarintyg från min läkare, men de bestämde var jag skulle köpa den och för hur lite, 3) en liten hemförsäkring när jag insåg att man har rätt till det, samt 4) två rudimentära glasögon utan ytbehandling, som jag var tvungen att ta från den förskräckliga Hangö optik för att de har en överenskommelse - och när jag inte gick med på att ta det andra paret därifrån så fick jag ingen ersättning för resekostnader och annat.

Allt annat måste jag köpa själv. Möbler, sängkläder, inredningsprylar, kläder, kosmetika, konstnärsmaterial och ramar, dator och tillhörande manicker, telefon, solglasögon med min styrka, läsglasögon, eventuella böcker och annan rekreation, resor, kattmat för tre, veterinär, mat, osv. Därtill kommer adsl, telefonräkningar, krediter. Det är massor. Vem som helst kan se att 400 € inte räcker till.

Jag orkar inte längre med socialen. Jag vill ha en del integritet, värdighet och personlig makt tillbaka. Jag slutar ansöka om hjälp från dem och får ta och betala elräkningen som är kring 100 € från de 100 € jag har till mat. Hahaha. Jo jag tänker också skaffa ett utlåtande från psykiatern om hur dåligt socialen har fått mig att må och hur de täcks plåga en sjukpensionär, och om möjligt så skaffar jag en advokat. Den som läser mina tidigare bloggar kan nog se att jag har råkat ut för psykiska trakasserier.

Konstverk: "Survival of the Fittest", handgjort kollage av författaren, copyright 2009