Showing posts with label Hangö social. Show all posts
Showing posts with label Hangö social. Show all posts

Friday, October 23, 2009

Är Hangö socials förfaranden lagenliga?

Socialen vägrar nu att betala ut utkomststöd så nu blir det svält. Om de har rätt att gå och gräva i min pappas konto så kan de väl göra det. Det faktum att de inte har gjort det får mig att tro att de helt enkelt inte har rätt att göra så utan försöker få mig i någon imaginär fälla. Fan kan ta dem.
Jag skrev ett brev till handläggaren i början på månaden men har inte fått något svar, bara ett kyligt "negativt beslut". Jag tycker det är äckligt att de täcks nonchalera alla mina brev och klagomål.


X,
olen jo sanonut sinulle että isäni kieltää teidän penkomista hänen pankki-asioissa. En voi uskoa todeksi, että edelleen haluat pikkumaisella tavalla stressata ja vaivata minunlaista ihmistä, joka on periaatteessa loppuiäkseen riippuvainen teistä ja elää JATKUVASTI köyhyysrajan alapuolella. Uskotteko ihan tosissanne, että istun jonkun miljoona potin päällä samalla kun ryömin anelemassa muutama euro teiltä joka kuukausi? Kohtelunne minua kohtaan on jo herättänyt paljon huomiota ihmisten keskuudessa ja kuten jo varoitin, niin asia on oikeusasiamiehen käsittelyssä. Minulla on iso pino valituksia ja todisteita tavastanne kohdata asiakasta. On aivan päivän selvää, että kyseessä on valtapeli ja kiusaaminen; heikkoja ja sairaita pitää kukistaa jotta niitä saadaan pois tieltä. Olette käyttäytyneet ihmisoikeuksien vastaisesti. Teillä ei ole sitä jumalan tuomaa valtaa, mitä kuvittelette omaavanne. Valitettavasti tästä seuraa myös se, että joudun muuttamaan tästä ikävästä paikkakunnasta pois, koska minunlaista selvästi ei haluta tänne ja yhteys teihin huonontaa psyykkistä terveyttäni erittäin tuntuvalla tavalla. On sekin aika kummaa, että lahjakasta ihmistä ei voida kunnioittaa huolimatta siitä, että on sairaseläkkeellä loppuiäkseen. Ihmisiä ei vainota vainoharhaisesti vaan tuetaan elämään mahdollisimman täyden elämän henkilökohtaisista vaikeuksista huolimatta, se kai olisi teidänlaisten tehtävä. Ilmeisesti asiamieskaan ei ole päässyt suojamuurinne läpi. Jos asenteenne ei muutu, niin voitte pitää rahanne. En kaipaa teiltä enää pikkutärkeää soopaa, kiitos.

Hanko 1.10 2009


Det här är vad jag anser att Hangö social gör mot lagen/mot mänskliga rättigheter:
- Hangö socials handläggare har inte kompetens att handskas med ärenden som handlar om de allvarliga sjukdomstillstånd som lett till sjukpensionering 2003
- Hangö social uppvisar en förmyndaraktig och nonchalerande attityd som inte står i enlighet med tanken om GRUNDTRYGGHET. De skapar en otrygghetskänsla och ångest som i värsta fall kan leda till självmord då det redan från början är svårt att överleva på en minimal pension. De borde behandla en stamkund annorlunda än en tillfällig kund (utkomstödet är ju designat för kris tillfällen och inte för människor i min situation!!).
- Hangö social har en stenhård, omänsklig moral enligt vilken de hellre följer lagen till 100% än ser att det finns en lidande människa som är beroende av deras välvilja. De kunde se lagen som ett ramverk inom vilket de kan agera på ett mänskligt sätt i stället för att betrakta lagen som den ultimata sanning som överskuggar mänskliga värderingar.
- Hangö social borde bli utbildade i konsten att möta en individ på ett sätt som inte får dem att känna sig mindervärdiga och utsatta.

Tuesday, October 13, 2009

De svaga ska undertryckas så att de går under

Jag försökte ta reda på om jag för FPA:s del får förtjäna extra men det var nästan omöjligt att få någon information. Jag fick bara ett kort svar om att jag får förtjäna 600 € i månaden då jag inte har arbetspension utan bara folkpension (m.a.o. för att jag inte har arbetat tillräckligt mycket innan jag blev sjukpensionerad). Jag förstod ju att det antagligen skulle göra att bostadsbidraget (som nu är c. 270 €) helt försvinner, så vad jag på slutrakan skulle få i handen skulle kanske vara en hundring eller så. Det fanns ingen förståelse för att jag gärna vill veta vad jag ger mig in på om jag t.ex. publicerar en bok eller flyttar ihop med min pojkvän. Jag har väl rätt att fundera över vad som gagnar mig bäst! Jag fick en känsla av att jag återigen blev undanhållen information så att jag inte ska kunna planera hur jag bäst utnyttjar systemet! Det hette att jag måste återkomma när jag vet vad jag kommer att förtjäna. Det är ju inte sagt att jag kan ge exakta siffror vid något som helst skede om jag inte har en fast månadsinkomst, vilket jag knappast kommer att kunna ha eftersom det skulle vara för tungt för mig att ha den typen av arbete. "Ja visst uppmuntrar vi ju människor att förtjäna extra, men...", heter det. Naturligtvis är det så det ska heta så att myndigheterna slipper betala ut pengar. Det är fråga om en jävla dubbel moral: det där "men" innebär alltså att alla inkomster påverkar bostadsbidraget negativt även om "du i vilket fall som helst kommer att få mer än du har nu". Jag är inte så säker på att det stämmer, jag har nämligen sett hur min mamma med sin låga pension och futtiga extra inkomster har blivit behandlad. Däremot får min pappa som har en betydligt högre arbetspension och inte är beroende av bostadstöd förtjäna förhållandevis mycket mera som extra förtjänster.


Höjden var nog svaret på min fråga om hur det går om jag bor ihop med en man. Ja, då dras 50€ bort från min pension (och något bostadsbidrag får jag givetvis inte). Med ett tillgjort leende deklarerade tjänstehavaren: "Du får ju tillgång till den andras pengar!". Mina öron höll på att trilla av. Jag försökte protestera att det är förbannat orättvist att jag i alla lägen ska vara beroende av andra (om det inte är socialen så är det en pojkvän eller make) men det mötte ingen förståelse.


Sedan vill jag också nämna att det finns en stor mängd människor som lovar hjälpa genom att köpa en tavla eller ordna ett tillfälligt arbete för mig som jag skulle kunna klara av, men som aldrig fullföljer sina löften.


Socialen kan dra åt helvete, inte ens ombudsmannen har lyckats medla och skapa en dialog för att hela socialen med drottningbiet i spetsen sätter sig emot. De har inget intresse av att vara tillmötesgående och försöka befrämja kundförhållandet. De anser att de måste göra sitt jobb och det gör de med kylig och sammanbiten tillförsikt om att alla stackars sjukpensionärer som är beroende av dem är kriminella och ute efter att utnyttja systemet. Ombudsmannen medgav att jag kommer att bli helt utbränd om jag fortsätter att argumentera med socialen. Jag är redan utbränd och ihjälstressad och det enda "systemet" kan erbjuda mig är antidepressionsmedel! Så fort jag bara kan kommer jag att sticka från den här hålan med sin petiga och småviktiga mentalitet, även om det är det sista jag gör. Det vete gudarna hur det ska gå till för även om ombudsmannen lovade mig att socialen betalar mig flyttpengar så är det inte alls säkert att de gör det. De har ju inget intresse av att hjälpa utan är mer fokuserade på att stjälpa.

Thursday, August 27, 2009

Mera underligheter från socialen och FPA

Det var väldigt skönt att åter bli ombedd att ge en radio intervju om sociala orättvisor eftersom jag har burit på så mycket frustration och ilska. "Granskat" sänds på fredag 4.9 kl. 13.03 samt i repris följande tisdag på kvällen (finns även på Yle arenan på nätet).

Det är ironiskt att jag tvingas besvära mig så mycket med att få mina recept förnyade i tid så att jag får med dem med ansökan till socialbyrån i slutet på varje månad, då det egentligen bara handlar om sådär 100 €. Jag skulle nästan klara av att betala för mina mediciner själv. Det är elvärmen och den övriga elen som gör att jag inte kan bli självständig. Och så länge jag är beroende av socialen så kan de behandla mig precis hur de vill. Det verkar som om de här i Hangö hade ett sjukligt behov av kontroll. I stället för att se till att jag verkligen har grundtrygghet så bråkar de om varenda extra slant som jag ber om för att kunna leva ett drägligt liv. Man skulle tro att en sjukpensionär skulle bli bemött med ett mått av förståelse; jag måste ju få leva ett människovärdigt liv! Jag har inte förtjänat att bli behandlad som en parasit. I själva verket är samhället en bidragande orsak till att jag är sjuk, och därför borde samhället ta sitt ansvar. Krigstraumer och annan psykisk ohälsa har gått i arv i generationer och förstört min barndom. Jag betvivlar att ryggen hade rasat om jag inte tvingats leva med så mycket stress och så lite hjälp och stöd i barndomen. Men så tänker naturligtvis inte de som är ansvariga för medborgarnas välfärd. Blir man sjuk får man skylla sig själv; man är för svag för att passa in i samhället och får därför nöja sig med de godhetsfulla allmosor som myndigheterna delar ut i syfte att låta påskina att det här landet är en välfärdsstat. Det är Survival of the Fittest som gäller, helt klart.



Jag känner mig extremt otrygg såväl emotionellt, finansiellt som fysiskt. Jag har nu under sommaren protesterat mot socialens förmyndaraktiga kommentarer men nu börjar de ge igen. All röra angående mina glasögon och det faktum att jag tvingades ta dem på kredit för att socialen var stängd i juli månad och sedan måste låna pengar av min far för att inte kreditlimiten skulle överskridas för mycket har gjort dem misstänksamma så nu vill de se min pappas kontoutdrag. Ett konto är även i mitt namn för min pappa är gammal och sjuk och i händelse av någon kris måste jag få tillgång till det. Jag vet inte vad socialen kan göra men min pappa är inte glad åt att de rotar i hans ekonomi! Att han som fattig pensionär någon gång hjälper mig lite tycker jag inte någon kan gnälla över eftersom det i princip är omöjligt att leva på 400 € i månaden under en längre tid. Men socialen kan ju inte tillåta några lån för de ses som en inkomst, även om det vore fråga om ett par tiolappar. Om jag inte var beroende av socialen så skulle jag ha självbestämmande rätt om mina pengar. Det har jag inte nu. Jag är 43 år och måste redogöra för en myndighet om vartenda cent, trots att jag inte ens har hamnat i skuldsanering eller blivit utmätt! Men i sanningens namn är det en tidsfråga innan det händer. Det är väl det som socialen vill. Det är ganska tydligt att myndigheterna sitter och hoppas på att man ska bli så less på alltihopa att man tar sitt liv. För sådana som jag håller ju den ekonomiska utvecklingen tillbaka.



Min mamma har en väldigt liten pension men den är lite större än min så hon har inte rätt att få social hjälp. Jag behöver väl inte säga hur svårt hon också har att få allt att gå ihop. Hon försöker arbeta lite extra på arbis och som ledare för Mannerheimförbundets konstklubb för barn, men det blir hon bestraffad för. FPA har nu sänkt hennes bostadsbidrag med 200 € samt tvingar henne att retroaktivt betala 1900 € därför att de inte har tagit hennes inkomster i beräkningen förrän nu. Hon hävdar att hon har anmält om sina inkomster för länge sedan. Hur som helst så är det grymt att klämma åt en äldre människa som inte önskar sig mer än en liten fnuttig guldkant på tillvaron under livets sista år.



Jag orkar inte ha med Hangö social att göra längre. De hjälper ju egentligen inte med nästan någonting alls trots att de bevisligen har pengar. De använder mindre till kompletterande utkomststöd än någon annan. Under de 4,5 år jag har bott här har de bara betalat för: 1) en begagnad tvättmaskin - det var bara för att det inte finns tvättstuga där jag bor! Tänk att de förväntar sig att jag ska släpa på kläder och betala 2 € per gång! 2) en billig dammsugare som jag fick efter stora protester för "man kan städa golven för hand" och ett läkarintyg från min läkare, men de bestämde var jag skulle köpa den och för hur lite, 3) en liten hemförsäkring när jag insåg att man har rätt till det, samt 4) två rudimentära glasögon utan ytbehandling, som jag var tvungen att ta från den förskräckliga Hangö optik för att de har en överenskommelse - och när jag inte gick med på att ta det andra paret därifrån så fick jag ingen ersättning för resekostnader och annat.



Allt annat måste jag köpa själv. Möbler, sängkläder, inredningsprylar, kläder, kosmetika, konstnärsmaterial och ramar, dator och tillhörande manicker, telefon, solglasögon med min styrka, läsglasögon, eventuella böcker och annan rekreation, resor, kattmat för tre, veterinär, mat, osv. Därtill kommer adsl, telefonräkningar, krediter. Det är massor. Vem som helst kan se att 400 € inte räcker till.



Jag orkar inte längre med socialen. Jag vill ha en del integritet, värdighet och personlig makt tillbaka. Jag slutar ansöka om hjälp från dem och får ta och betala elräkningen som är kring 100 € från de 100 € jag har till mat. Hahaha. Jo jag tänker också skaffa ett utlåtande från psykiatern om hur dåligt socialen har fått mig att må och hur de täcks plåga en sjukpensionär, och om möjligt så skaffar jag en advokat. Den som läser mina tidigare bloggar kan nog se att jag har råkat ut för psykiska trakasserier.



Konstverk: "Survival of the Fittest", handgjort kollage av författaren, copyright 2009

Sunday, March 15, 2009

Om leksaks dammsugare och sarkastiska uttryck

Jag fick till sist ett reviderat beslut om att jag trots allt kan få en dammsugare via socialen. Detta skede enbart på basen av mitt läkarintyg, som på minst två ställen framhävde att jag måste ha en dammsugare p.g.a min dåliga rygg och mina fibromyalgiska symptom. Naturligtvis var beslutet som vanligt förlänt med en liten snusförnuftig kommentar: "Vi har kontrollerat att man får en dammsugare från Säästöpörssi ("Sparbössan", en billighetsbutik) för 40 € så därför ger vi 40 € och inte 100 € såsom kunden begärt" (fri översättning).


Ja, det var ju halt så här mitt i vintern så jag fick vänta ytterligare ett par veckor innan jag tyckte att jag vågade ta mig ända till Sparbörsan. Det var dessvärre slaskigt och mycket tungt att ta sig fram. När jag kom fram såg jag att dammsugaren som socialen avsett var någotslags leksaksdammsugare. Liten och svag. Inget att bekämpa alla katthåren med. Jag fick lägga till av mina egna pengar och fick en vanlig en, av den typ som håller lite på ett år och går sönder just då garantin har gått ut.


Det tråkiga är att jag har blivit cynisk och sarkastisk. Jag roar mig själv med att ironisera över livet på ställen som Twitter där ingen förstår vad jag har roligt åt (de som tar sig själva på allvar brukar inte förstå ironi och det är oftast Amerikaner som är i majoritet). Tja, mina sätt att pigga upp mig själv har blivit smått suspekta. Kanske jag gör mig själv en björntjänst i längden men just nu kan jag inte förmå mig att känna medkänsla och kärlek för den långa rad av besserwissare som har passerat revy i mitt liv under det senaste året.

Thursday, February 12, 2009

Det är bevisat; Hangö social är värst

Radioprogrammet om skillnaderna mellan kommunernas användning av pengar för utkomststöd var talande. För det första kom det mycket väl fram att Hangö hör till de mest krångliga städerna i det här avseendet. Exempelvis: då andra kommuner anser att det är enklare att ge betalningsförbindelse till apoteket anser man här att kunden måste finna sig att inte få en förbindelse. Här har man inget val. Jag har levat i tron att jag därför måste se till att mitt namn finns på apotekskvittot. Det är väl ganska logiskt att man bevisar vem det tillhör. I stället hittar man här i Hangö på att kunder inte vill bli märkta som social fall på apoteket samt att folk plockar kvitton från golven som de sedan ger till socialen. Sist jag var hos socialen och träffade den nya handläggaren gick hon med på att ge mig en betalningsförbindelse men skrev mycket noga upp precis vilka mediciner betalningsförbindelsen täcker just en viss månad. Hon tyckte att hon hade gjort något alldeles storartat genom att komma mig till mötes på detta sätt.

Då jag sedan fick höra att jag inte kan få ett redskap för att underlätta min dagliga motion (för det anses som hobbyverksamhet!) eller ens en dammsugare, fick jag ett nervöst sammanbrott. Följande dag sa handläggaren att hon behöver ett utlåtande från en läkare om vad jag har för fel. Något sådant har jag aldrig varit med om förut. Det borde vara självklart att man som sjukpensionär kanske inte har krafter att "springa omkring i skogen och hugga ved" som en okänslig bekant sade, eller att man inte heller kan städa sina golv regelbundet för hand. Jag skulle vilja se mig själv med min dåliga rygg och fibromyalgi släpa ut de stora mattorna för att hacka dem för hand... För att inte tala om att skrubba dem rena. Eller krypa omkring på golvet och fånga upp dammtottor för hand... Gode gud! Om du finns, förbarma mig och låt mig slippa den här staden.

Som jag uppfattade det svarade chefen inte direkt på några frågor, föreföll renons på medkänsla, och tycktes inte anse att lagen kräver att varje person som söker utkomststöd ska beaktas som en individ. Det sorgligaste är ju just det, att de inte tar ens individuella situation i beaktande i den här staden. Att man som sjukpensionär t.ex. har en tendens att samla på sig mer krediter eftersom man måste förnya saker i hemmet och skaffa nya kläder ibland. Av de 400 € jag ska leva på går ungefär 100 till skulder, 100 till kattorna, 100 till adsl och telefon, och så blir det 100 kvar för mat och akuta behov. Sedan får man hela tiden höra att det man ber pengar för måste betalas från grundpenningen. Kan någon få detta att gå ihop??

Jag skulle vilja veta vart alla överlopps pengar som Hangö stad inte använder som kompletterande och förebyggande utkomststöd hamnar? Månne de går i ledningens egen ficka?

Radioprogrammet finns på webben, programmet heter Granskat och syns på Yles Arena. Det kom ut i radion den 6:e och den 10:e.

Thursday, January 1, 2009

När man tror att man går hos en socialarbetare och det bara är en simpel kanslist!

Jag vill be om ursäkt för att den föregående bloggen om alla underligheter som jag har varit med om i mitt förhållande till socialen är lång och tungläst. Jag har inte haft ork att redigera och tänkte att jag helt enkelt samlar ihop så mycket material jag har och med såpass mycket omständlighet att inga missförstånd uppstår. Så alltihopa är menat för de som vill veta sanningen så som jag har upplevt den, men kanske det kommer en dag då jag gör något sammandrag. Har funderat på att göra någotslags sammandrag för en av dem som jobbar med den nya utkomststödslagen men vet inte hur jag ska orka just i dagarna. Jag hörde att något beslut kommer att göras inom januari månad så det är lite bråttom att göra lite påtryckning.

Tack vare socialombudskvinnan i Raseborg har jag nu fått en möjlighet att i början på året träffa en annan handläggare. Jag är väldigt upprörd över att jag i alla dessa år trott mig gå hos en social arbetare och också felaktigt uppfattat att det hör till mina plikter att visa upp mig hos henne med jämna mellanrum. Det förklarar varför jag hela tiden har känt mig obekväm och definitivt upplevt att jag inte blivit respekterad som en medmänniska. Framför allt har denna person helt enkelt inte social och psykologisk kompetens för att handskas med människor som jag som är sjuka och fattiga, och som blir allt sjukare och fattigare p.g.a. socialens restriktioner och förfaranden som inte är medmänskliga, informativa och korrekta. Förra året var jag så stressad och trött på dem att jag drevs in i ett förhållande med en man med förhoppningen att det skulle hjälpa mig ur beroendeförhållandet till socialen. Man kunde kanske säga att socialen drev mig till in i en situation som inte alls var bra för mig. Det finns många element i historien som jag inte vill dra upp här men summa summarum höll jag på att gifta mig av ren desperation. Det var en ren lycka att projektet inte gick att genomföra, men mardrömmen med socialen fortsatte ju efter mitt "äventyr". Trots att jag försökte ha en bra attityd blev allting återigen mardrömslikt eftersom det blev krångel med elräkningarna och ingen förklarade för mig hur allt skulle redas upp.

Jag hoppas verkligen att den nya handläggaren har större förståelse för min situation och är medgörlig utan en massa förmyndaraktigt tjafs. Men jag är oroad över att socialens chef inte har velat kommentera mina klagomål så intrycket är att de fortsättningsvis ignorerar mig och mina rättigheter till större flyt och lätthet i det tråkiga tvånget att tigga hos dem varje månad.

Tuesday, December 30, 2008

EN UTREDNING OM MYCKET SOM HANGÖ SOCIAL UTSATT MIG FÖR

Brev 1 till Hangö socials chef
postat för ett par veckor sedan (lär aldrig ha kommit fram enligt socialombudsmannen men när jag postade det på nytt kom det ett kort svar typ jo jo det har kommit fram. Inga andra kommentarer):



Hej, jag är den besvärliga kund som är orsaken till att radion nu gör ett program om mig, mina upplevelser, samt era förfaranden. Jag har 2007 skrivit till chefen för socialbyrån om de orättvisor jag har råkat ut för men det har väl hamnat i en bordslåda. Jag har hört att du är ny så jag tänkte att jag kanske borde informera om hur X behandlar sina kunder. Jag hoppas att du kan ordna så att jag inte längre behöver gå till X eller ha något med henne att göra överhuvudtaget. Hon har gjort min tillvaro till en mardröm med sina minst sagt klumpiga förfaranden. Jag ska här förklara några incidenter och avsluta med utdrag ur mina dagböcker som beskriver saker mera i detalj. Jag har märkt att socialen är helt renons på förståelse för hur det är att leva från hand till mun, och inte minst hur man fyller de tomma skåpen i början av månaden och köper andra förnödenheter och inte längre har något att lägga ut för efter en eller två veckor. Det är helt enkelt omöjligt att lägga ut för mediciner då jag aldrig vet vad de ska kosta och jag tänker inte sitta och räkna mina piller! Jag kan inte heller förutse vad läkarna ger mig för mediciner och när. I praktiken tvingas jag ibland säga nej till mediciner om jag misstänker att de är så dyra att jag inte kan lägga ut. Ska det vara så här??


1. X förefaller att bli förargad om jag inte tar inititativet att besöka henne så ofta som möjligt, minst två ggr. i året. Men du har nu sagt att ingen kan tvinga mig att gå där. Det är inte det intryck jag har fått. Jag tycker besöken är oerhört obehagliga och det framkommer senare i mejlet varför. Sist jag sa att det är för tidigt för mig att trampa iväg på min cykel 3 km medan de har öppet sa hon att det inte stör HENNE om jag är trött! Hallå? Dessutom ägnar hon sig åt att dementera att jag ser trött eller deprimerad ut. jag förstår att hon tror att hon bara är vänlig men för mig är det kränkande eftersom det visar hur hon inte vill veta om kundernas verkliga situation. Jag ÄR trött och deprimerad och om jag vill ha kommentarer så går jag till en psykolog. Jag undrar: har ni ingen fortbildning som hjälper social arbetarna att bete sig på ett mera finkänsligt och psykologiskt sätt och inte dundra på med allvetande och inställsamma kommentarer på ett område som de inte har något med att göra? Dessutom tycker jag att de borde lära sig att handskas med besvärliga klienter i stället för att blanda in sina egna känslor i konflikterna (mer om det senare). I september då jag kände mig manad att skriva några sanningens ord om min situation och hur hon har missbrukat sin ställning genom att vara påträngande och familjär samt droppa ner en 90 euros räkning som var resultatet av hennes felräkningar som en bomb i min famn, var hennes reaktion att jag fick HENNE att må dåligt: "det var SÅ obehagligt att få ditt brev". Detta är ett oprofessionellt förfarande. Jag har inte heller fått någon ursäkt från hennes sida utan bara ett kyligt beslut där det står att "kunden hade inte råd att betala summan". Tekniskt korrekt men inte vidare sympatiskt.


2. Jag fick 12.6 2007 löftet om att jag skulle få betalningsförbindelse varje månad men detta har inte följts upp. En gång då jag ännu hade pengar på mitt konto och beklagade mig över att tvingas lägga ut sa hon att jamen det gjorde väl inget för du betalade ju med kreditkort!? För det första angår det henne inte hur jag betalar. Dessutom var det INTE ett kreditkort utan Visa elektron. Jag vill också påpeka att ni lovar att pengarna finns på kontot följande dag men detta stämmer inte och har gett upphov till många magsår (se nedan). Ibland tar det en vecka eller mer innan jag får några pengar eftersom hon så sällan är på plats. För att inte tala om att jag måste minnas att be om paragon, inte slarva bort kvittona, komma ihåg att föra dem till luckan, vänta på pengarna så jag kan köpa fler mediciner, osv. Är detta klokt?? Samma gäller ansökan, som är idiotisk eftersom summorna ändå tas från kontoutdraget och är stressande eftersom det inte är lätt att minnas att lämna in den en viss tid varje månad. För att inte tala om att jag sedan måste kuta iväg på cykeln i livsfarliga väder.


3. Jag blir inte informerad om någonting. Då jag flyttade hit tvingades jag betala min egen flyttning för att ingen tog ansvar för det och inte heller sa var jag kan överklaga. Det har inte heller informerats varför jag måste visa upp recept som ni ändå inte förstår någonting av. Det är intrång på mitt personlig liv som ni inte har något med att göra.4. Då min tvättmaskin brakade var det ett sjå att få en ny via socialen. Menar ni på allvar att jag som sjukpensionär med dålig rygg och kronisk trötthet ska släpa mina kläder till en tvättstuga och dessutom betala enorma summor för det?? Nämen herregud! Tur för mig att det inte finns tvättstuga men ny fick maskinen inte vara. Och en lämplig säng för min sjuka rygg kan jag glömma.


5. X har försökt få mig att ta något jobb, te.x. som lärare i franska. Lärarjobb är otroligt stressande och tunga, inte kan jag klara av sådant! Vet inte X att en förtjänst som syns på skattepappren sedan går till elvärmen. Varför skulle jag slita ihjäl mig för det?


6. X utövar ständigt påtryckning för att få mig att flytta (trots att jag bor i en slummig hyresbostad som ägs av staden). I stället för att hjälpa mig att få en bättre cykel. Jag frågade, VEM som ska betala en ev. flyttning i den händelse att den skulle öka min livskvalitet och jag ens skulle hitta en vettig lägenhet? Nej, hon menar att jag "måste" ha en bror, pojkvän granne, vän osv som kan packa mina saker, flytta och dessutom stå till tjänst med en paketbil! Hahaha. Det har ju alla! Detta skulle jag vilja se!


7. X tror att hon genom att vara familjär gör någon nytta. Jag kan säga dig att hon stjälper i stället för att hjälpa. Jag har inget intresse av att dela med mig om alla detaljer i mitt liv, det är för fan mitt PRIVATLIV. Ni vet ju ändå redan det mesta om det, kan jag inte få ha någonting för mig själv? Jag har inte valt henne, jag har TVINGATS ha med henne att göra. Hon har t.e.x. frågat om jag köper färdig mat som jag sedan värmer upp. Hallå! Jag har inte råd att köpa färdig mat och än mindre en mikrovågsugn. Usch, vad kränkande. Hon har inget att göra med vad jag äter för den delen. Den här kvinnan lever sitt liv i välfärd och har helt uppenbarligen ingen uppfattning om vad det innebär att leva i med utkomststöd på PERMANENT basis.8. X frågar alltid om jag inte ska hålla utställningar. Hallå? Har hon ingen hjärna att tänka med så att hon kan förstå hur mycket pengar det går till inramning och andra arrangemang, för att inte tala om krafter och tillgång till bil? I viss mån kan jag hålla dem men det beror på många faktorer och är inget jag har behov av att diskutera med henne eftersom hon ändå inte hjälper mig ekonomiskt för att göra det möjligt. Tvärtom ökar det bara min frustration.9. Eftersom X var så upprörd över brevet jag skrev till henne alldeles nyligen föreslog hon att vi tillsammans skulle besöka MIN terapeut. Jaha, mer intrång på MITT område och MITT liv. Lyckligtvis ångrade hon sig. Jag skulle inte ha gått med på det. Jag frågar åter: är det inte i sådana här situationer som era arbetar har arbetshälsovård att vända sig till? Eller fortbildning om psykologiska konfrontationer?Vänligen låt mig helt slippa X i fortsättningen. Här följer mina dagboksanteckningar. Jag har inte fabulerat ihop dem. Detta var innan jag fick veta att jag inte har gått hos en socialarbetare så som jag trott, utan en simpel kanslist! Den här damens motto är (jag citerar) "rätt ska vara rätt!" USCH!



UR MIN DAGBOK:



Måndagen den 13 november 2006


Socen gnällde över att jag hade tagit ut en insomningsmedecin, Melatonin, i Helsingfors, för jag har en betalningsförbindelse till Hangö apotek. Jag hade alltså lagt ut för medecinen och hoppades få det tillbaka på normalt vis från socen. Jag visste inte att det var förbjudet för mig att göra såhär (alltså att skicka in ett apotekskvitto från ett annat apotek samtidigt som jag hade en betalningsförbindelse i Hangö apotek). Uppriktigt sagt låter det verkligen underligt. Det är ett gott exempel på småstadsmentalitet (i Helsingfors fungerade saker smidigare). Jag försökte förklara att jag inte hade tid att kuta iväg hela långa vägen till Hangö apotek då jag var på väg med tåget till Helsingfors. Jag ville inte breda ut mig så mycket om hur stressigt det är för mig att komma iväg då mamma måste avhämta Beatrice och Robin ska med mig på tåget och jag dessutom är tvungen att ha en hel del kläder med mig. Mitt privatliv angår ingen, inte ens socen! På min anmärkning om att det inte är så lockande att stressa iväg till apoteket bara för en medecin då jag har en massa annat att ordna med svarade soctanten förnumstigt ”ja, livet är ju svårt!”. Hon var ovillig att betala summan som ändå var 15€, det är ganska mycket pengar för en person i min situation. Hon förstod inte hur jag några veckor senare hade tagit ut samma medecin, för enligt henne borde väl 100 stycken tabletter räcka längre! Jag stod i en butik i Helsingfors och talade med henne i telefonen. Jag kände mig pressad att måla upp min situation för henne, fast jag inte förstår varför jag ska måsta dela med mig om privata angelägenheter som bara angår läkarna. Varför vill förresten socen se recept som de ändå inte förstår sig på? Hur skulle de kunna veta om man har fått någon drog utskriven via en bekant, till exempel? Eller vad är de ute efter? Jag förklarade nu i alla fall att jag har vansinniga problem med sömnen och att jag har lov att vid sidan om insomningsmedeciner ta det naturliga sömnhormonet Melationin. Jag kan ta 4-6 st per natt så jag föreslog att hon räknar själv hur länge 100 tabletter räcker. Vid sidan om sagt kan det vara att medecinen inte har någon större effekt men det hade förstås inte med denhär saken att göra. Jag var tvungen att redogöra för att det är enklast för mig att ta ut många medeciner på en gång, som om det var någonting märkvärdigt! Det är väl klart att man inte har lust att springa till apoteket i tid och otid. Till slut frågade jag hur det nu sen blir med betalningen. Ja, svarade hon motvilligt, hon kanske kan överväga det om jag inlämnar receptet till påseende.Dessvärre hade jag förlagt receptet. Jag lämnade in en ny version av receptet som jag hade använt senast, men det dög inte. Till sist hittade min /dåvarande/ pojkvän originalreceptet i en apotekspåse i städgarderoben då jag redan kommit hem till Hangö, och skickade det till mig per post. Det var i slutet av månaden så jag var verkligen i behov av pengarna. Efter att jag inlämnat receptet väntade jag på pengarna varje dag. Jag skickade efter några dagar en lapp åt soctanten att jag vore tacksam om jag kunde få pengarna före veckoslutet så att jag får något att äta. Det hade ingen effekt. Jag fick pengarna först i samband med följande månads inbetalning av det månatliga socialstödet! Det är helt oerhört att man ska måsta kräla i gyttjan för att få någonting från dendär rysliga institutionen. De inte bara gnäller över de kostnader man har, utan även undanhåller en pengar som rättmätligen tillhör en! Och man får aldrig någonting från dem, hur nödvändiga ens utgifter än är. Ingen rehabilitering, ingen hjälp med utgifter man har för att skaffa hjälpmedel med vilka man kan idka terapeutisk verksamhet hemma i ensamheten (det har jag kunnat få förut alltid någon gång, 100 € för materialinköp för konstnärlig verksamhet.


Det ovanstående var inte det enda som gjorde mig upprörd. Jag hade också frågat om jag kan få nya glasögon. Hon sa att ja, de betalar 34 € för bågarna. Innan jag hann kommentera det sa hon snabbt som för att förekomma mig, ”ja, man får ju nog riktigt bra bågar för det priset!”. Det var inte ett trevligt utfall. Hon kunde t.ex i stället ha sagt ”Ja, tyvärr kan vi inte ge mer än 34 € för bågarna, men jag hoppas du ändå kan finna något som passar dig”. Ett köp av glasögon är viktigt, man vill ju ha något som känns rätt. F.ö så motsvarar bågarnas pris en månads kattmat för två kattor.
Måndagen den 4 december 2006


De flesta vill arbeta och ha det någorlunda fett, och de som inte vill eller kan arbeta borde få ha rätt till det, det borde höra till våra rättigheter som människor. Jag vet minsann hur jävla passiverande det nuvarande systemet är. Soctanten frågade mig faktiskt varför jag inte försöker förtjäna något extra.Va???Vet inte ens soctanten att lagligt inskaffade extra förtjänster inte skulle vara mig till gagn, utan räknas bort från min socialpenning, och sålunda endast bidra till att betala den elräkning som socen vanligtvis betalar för min del! Inte heller tycks människor veta att sådana som jag inte får några handikappbidrag och dessutom förväntas klara av alla hushållsgöromål på egen hand. Det enda sättet på vilket jag realistiskt sätt kan förtjäna ihop en slant är genom att sälja mina ägodelar (höh!!!), och inte ens det är jag säker på att det är lagligt.


Tisdagen den 12 juni 2007

Socialvårdaren har väl som vanligt inte kunnat motstå behovet av att utöva sin makt på sjuka människor som jag. Jag brukar be om att få en betalningsförbindelse till apoteket därför att jag inte vet hur mycket mina mediciner kommer att kosta under månaden, och så att jag inte behöver oroa mig för huruvida jag har pengar att lägga ut eller inte. Sist jag följde deras önskan om att jag lägger ut och sedan skickar kvittona till dem så dröjde det till följande månad innan jag fick tillbaka mina pengar. Efter vissa protester skickade hon betalningsförbindelsen till mig hem tillsammans med månadens beslut. Sedan ändrade det sig så att förbindelsen faxades till apoteket. Det betydde att jag ett par gånger råkade ut för att jag behövde ta ut mina mediciner men att det inte fanns någon förbindelse på apoteket därför att socialtanten hade glömt bort att faxa den. Ena gången hade jag tur som fick en farmaceut som ringde efter den till socialen eftersom det ännu var kontorstid. Andra gången fick jag lov att vänta över veckoslutet. Det var en ren lyckospark att det inte var fråga om mediciner som jag genast behövde. Men en dag kommer det att vara det. Man känner sig också ganska förnedrad då man alltid måste skicka små meddelanden via deras postlåda därför att de numera bara har öppet mellan 9-12, för att inte tala om allt onödigt stressande till centrum. Enligt socialens sätt att se på situationen borde jag flytta närmare centrum om avståndet är ett problem. M.a.o. borde jag ställa till med bostadssökning, flyttning och offra mig för en ännu sämre livskvalitet än den jag har nu. Haha. Det är också väldigt typiskt att de förväntar sig att man skall använda sin kostsamma telefon till att ringa till dem med.Denhär månaden fanns det inte heller någon betalningsförbindelse på apoteket. Jag skickade en lapp till socialen senaste onsdag, men först på måndagen ringer mig socialtanten och säger att hon inte tycker att jag behöver någon förbindelse därför att mina senaste läkesummor har varit små. Jag vet ju inte hur mycket medicinerna kostade men det var en hel del som jag tog ut för en månad sedan. Följande gång jag skulle ta ut en medicin visade det sig att betalningsförbindelsen hade fel datum. Som argument säger hon sedan helt irrationellt att jag inte har varit och visat upp mig hos dem på ett bra tag. Har det något med saken att göra? Jag förväntar mig att bli tillkallad om de vill se mig. Från min sida sett så är situationen ju densamma som förut. De vet ju ändå det mesta om mitt privatliv genom att jag tvingas redogöra för det varje månad. Jag sa att jag inte frivilligt ringer dyra samtal om jag kan undvika det. Det är så glasklart att socialen inte bryr sig ett skvatt om huruvida jag klarar mig eller inte. Kanske denhär damen inbillar sig att jag inte egentligen behöver deras tjänster. Om jag inte visste det förr så vet jag nu att jag är en samhällets parasit, haha.



Summan av kardemumman var att jag inte fick ut alla mediciner därför att pengarna på mitt konto inte räckte till. Dessutom har jag inga pengar kvar att åka till fysioterapin i Ekenäs med därför att jag gav mina sista slantar till konstnärsföreningen i form som utställningsavgift. Det finns inga bankautomater i Hangö Norra där jag tar tåget till Ekenäs så i händelse av att pengarna för mina mediciner har satts in på kontot på morgonen, vilket jag betvivlar, så har jag inga möjligheter att ta ut dem. Allt detta leder bara till ytterligare stress just då jag började känna att jag höll på att komma ur min burn out.
Tisdagen den 12 juni 2007


Jag tvingades låna pengar av min mamma för att kunna åka till min fysioterapi, och då jag senare skulle betala medbankkortet för några inköp (inklusive något så ovanligt som en flaska Irish Cream för att sköta nerverna med, haha) visade det sig att det inte fanns pengar på mitt konto. Jag ringde till socialen men den dam som svarade var defensiv. Det var också min socialtant då hon ringde upp mig och deklarerade att pengarna naturligtvis är insatta men att de inte syns på mitt konto förrän följande dag! Jag var inte alls på grälsjukt humör men jag kände mig tvungen att säga henne några sanningens ord om hur förnedrande min situation är och påpeka att hon spelar ett maktspel. Det förnekade hon naturligtvis. Jag sa att det här kommer att komma ut. Hon talade till mig som till ett barn: ”Idag kommer det bara negativt från dig!”. Hon undrade också hur jag inte har mera pengar på mitt konto då jag ju nyss har fått min pension. Jag borde ha dundrat att det inte är något hon ska lägga sig i. I stället kippade jag efter andan och stammade fram att jag har betalat för en hel del saker i början av månaden men att det kan finnas dagar då jag måste få något i stil med mat åt kattorna. Jag påminde henne om alla de gånger jag har tvingats vänta på mina pengar eller har råkat ut för någon annan form av nonchalans eller glömska från deras sida. Hon hade inget bättre argument än att de sköter sitt jobb så gott de kan så varför kan jag inte vänta och vara tacksam? Jag protesterade att jag väl inte ska behöva sitta och rulla tummarna medan jag väntar på att de får sitt jobb skött. Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än att inte själv få bestämma om mina futtiga slantar. ”Vad är det för ett sjuttons problem med att få en betalningsförbindelse till apoteket??” frågade jag ilsket, och fortsatte, ”Förstår du inte att jag är sjuk och inte klarar av stress!”. Hon retirerade och sa snabbt med förorättad ton att ”nå du ska hädanefter då få din betalningsförbindelse!”.


Det är svårt att förstå att människor som i hela sitt liv har arbetat för fattiga människor inte inser hur förnedrande det är för en vuxen människa att tvingas tigga om pengar varje månad och dessutom bli behandlad på ett förmyndaraktigt sätt. Det här är en subtil form av maktutövande som går ut på att långsamt undergräva människors dignitet och inrota en känsla av socialt mindervärde. Jag är inte bara i myndigheternas ögon en andra klassens medborgare, utan också debil. Ironiskt nog begränsar sig deras ”hjälp” på det mentala planet till lite lalligt och förmyndaraktigt prat à la förälder till barn, men inte till några konkreta åtgärder och försök att leva sig in i ”socialfallets situation”. Det är så inskränkta människor rättfärdigar sig själva. Det är också ironiskt att jag kanske är lyckligare lottad än de är, för jag fattar vad det är de håller på med, haha.


Lördagen den 29 september 2007
En annan sak som hade plågat mig var ett obligatoriskt besök hos socialen. Jag smilade naturligtvis inte upp mig eftersom jag har känt mig så missnöjd över den behandling jag har fått. Den kvinna som handhar mina ärenden log och visade sig vänlig. Jag visste att hon inte menar att vara elak så jag vinnlade mig om att beskriva min situation så detaljerat som möjligt. Det är emellertid tveksamt om hon är förmögen att ta till sig av allt det jag försökte upplysa henne om. Jag påpekade att utkomststödet nästan inte alls har stigit på 15 år. Hon svarade att jamen visst har det stigit! Titta nu här, sa hon och visade på någon statistik på datorn. Stödet har ju stigit med hela 6 € per år! Hon var naturligtvis också tvungen att framhäva att hon nyligen sett på TV hur en f.d. fängelsekund hade lyckats spara pengar från utkomststödet för att betala sina stora skulder. Med andra ord försökte hon påvisa att det är möjligt att spara på denna fnuttiga lilla penning! Jag stönade inombords men sade bara att alla har skulder, antingen p.g.a. oförsiktighet i det förflutna eller därför att man försöker skapa sig ett bättre liv. När mamma hörde det här sa hon att det var oförskämt att jämföra mig med en fängelsekund. Jag förklarade vidare för socialvårdaren att jag tänker flytta bort från denhär småstadshålan (sarkasmen var menad som en pik och ett argument).18 oktober 2008Ett annat typexempel är att Fortum inte skickade mig räkningar på flera månader trots att jag talat med tre olika tjänstemän. De påstod att jag hade skickat ett mejl och bett om en eller två räkningar i året, och skyllde även på mig inför socialarbetaren. Jag oroade mig i månader över betalningsarrangemangen, eftersom socialen vägrade betala en större summa på en gång. Den delades därför upp på flera månader. Det var dock först i oktober då jag ringde Fortum för att skjuta upp en aktuell elräkning som jag inte förmår betala som jag fick veta att Fortum fortfarande väntade på 90 € sedan juli månad. Det var först då jag öppnade ett brev som kommit då jag mådde mentalt dåligt i september (jag försjönk i djup depression och övervägde att lämna livet) och av ett telefonsamtal med socialen att döma inte behövde oroa mig över, som jag såg att socialen begärt att jag själv kläcker fram 90 € därför att jag inte har tillräckligt underskott att täcka det med (eller vad det nu sedan var – jag är filosofie magister men förstår inte socialens jargong.) Nu är det förstås för sent för mig att göra ett besvär eftersom jag litade på att X:s telefonsamtal i september täckte den information jag behövde. Jag har haft svåra magsmärtor i några veckor och det har nu visat sig att jag har början till magsår. Jag klarar inte längre av att jonglera med min lilla månadsinkomst utan räkningarna börjar glida. Jag kan t.ex. inte betala oktober månads elektricitet så jag är alltså nu skyldig Fortum c. 200 euro. Det är alltså ungefär hälften av pengarna som ska räcka till alla livets förnödenheter.Jag var väldigt deprimerad i speptember och sedan kom kracschen då jag öppnade brevet och såg att socialen helt kallt hade skickat mig en räkning på 90 euro. Jag brakade ihop eftersom min ekonomin hänger på en hårsmån och jag inte längre klarar av att hålla i alla trådarna. Det är helt enkelt stört omöjligt. Så jag började planera att ta livet av mig. Innan jag kom så lång kom det ett beslut från socialen där det stod att jag inte har råd att betala 90 euro så de betalar det trots allt. Det är tekniskt korrekt men det förargar mig att socialvårdaren inte kan be om ursäkt för SINA misstag, för det var ju bara slarvfel från hennes sida som ledde till att jag plötsligt skulle ge ut en klumpsumma. Var finns empatin för min kamp att överleva??




Brev 2 till Hangö Socialbyrås chef


Hej, jag har svårt att tro på att mina två brev har kommit bort. Vänligen meddela om du får dessa. Jag måste säga att förklaringen till varför ni inte kan ge betalningsförbindelser är bland det idiotiskaste jag har hört: hur man än gör så märks man nog på apoteket eftersom man måste be om paragon kvitto. Överhuvud taget är det en löjlig och provinsiell inställning att man skulle behöva skämmas på ett apotek!! Och sen detta med att folk plockar kvitton från golven och skickar dem till er... höh? Desto mera orsak att ge betalningsförbindelser! Enligt ombudskvinnan får ni nog lov att jämka lite med mig och min situation, X:s förfaranden är ju under all kritik. Jag har aldrig fått den minsta littla slant för anskaffningar, preventiva åtgärder, rehabilitering (te.x. konditionsredskap eller betald konditionssal) eller någon form av sysselsättningsterapi fast jag lär ha rätt till det. Jag tycker också att det är högst märkligt att ni ska se mina recept eftersom kanslisterna (ja jag levde faktiskt i tron att jag gick hos en utbildad social arbetare och inte en simpel kanslist!!) ändå inte vet vad medicinerna är. Att någon enligt er någon gång har missbrukat det genom att ha en läkare att skriva ut salvor för dyra pengar tycker jag är ett eländigt belägg för ett dylikt förfarande, för knappast känner ni väl till namnen på alla salvor och vilka som är speciellt viktiga för upprätthållandet av hälsan? Ingen har dessutom någonsin frågat mig om vad en viss produkt varit utskriven för utan helt enkelt ignorerat kvittot så att jag förgäves väntade på mina pengar. När jag till slut hörde mig för (ja ni tycker ju att jag kan ha råd att ringa ER hur mycket som helst) blev det klart att det var fråga om ett preparat som i alla tider har betalats av socialen för skötande av min sjukdom.



Nu denhär månaden får jag plötsligt ett papper från X om att man efter 1.1 08 inte får betalningsförbindelse till apoteket, ja inte har jag sett något sådant papper innan! Hur skulle det vara att ägna lite tid till att informera om kundernas rättigheter i stället för att lalla om deras privatliv?? Jag fick också ett besked att jag kan få betalningsförbindelse om jag visar upp mina recept, hallåå? Fick höra att du har sagt att ni vill se recepten för att folk plockar kvitton från apoteksgolven (haha), ja ursäkta men vad har det att göra med betalningsförbindelsen? Jag är utled på att ni ska ha koll på allting och dessutom tvinga en att lägga ut en massa pengar, det är ju helt sjukt. Jag kan ju inte överhuvud taget ha några dyrare mediciner eller gå med på att prova ut sådant som skulle passa bättre med risk att jag inte har att lägga ut, vilket jag normalt inte har eftersom jag lever under fattighetsgränsen. Jag kan t.ex. inte ta depressionsmedicin just av denhär orsaken så det är på ert ansvar om jag får nog av att livet bara kretsar kring "att överleva" och gör slut på mitt liv. Jag ska leva på utkomststöd fast jag borde få ha lugn och ro som sjukpensionär, och ni tycker bara ett "ja det är ju synd".