THE SOCIAL TRAP - poverty in Finland

Den här artikeln skrev jag för två år sedan för en e-tidning. Den handlar om min upplevelse av fattigdom och social orättvisa i lottovinstens land, så som jag då såg det.

I think it is rather obvious that victimhood rules the planet. However, many spiritual people like to come down on people who they feel are victimizing themselves, while in reality it may be that there are great lessons to be learned from a state of victimhood. This is something that has happened to me numerous times, and that I always find frustrating. I know that my life has a purpose in that I can pinpoint things that are very wrong with many of the attitudes that govern our world. If I complain about issues in regards to feeling like a victim, it may sometimes be just that - a complaint. But I also want to raise awareness, that if we close our eyes to some of the things people do to each other in order to make them into victims, people could get away with murder. Which in fact, as things are now, they do! I can see that many people could gain from looking at their situation from a point of view that would empower them instead of disempower them. I am not advocating apathy! But Hitler existed for real and what happened then and all the time as we speak, is not a chimera. This is an article about social injustice the way I have experienced it, written for the ezine Scribespirit 2/3 2007. This is an important topic that I have had to learn about in this life. A choice? Who knows. I don't believe in coincidence and chance.
You can also skip the philosophy and go directly to the latter part, "later addition", which explains some bare facts about poverty in Finland.

It has often been said that being born in Finland is like winning the lottery. I live in Finland and I am on disability. Against my will, I have had to live off social welfare for the greater part of my life, so I feel that I'm in a position to make a few statements about money and power in this context. I want to bring out a few of my experiences at the grass root's level, but also some thoughts regarding some deeper values and virtues connected to wealth and poverty, namely those of compassion and generosity. It has been suggested, that a person's happiness is dependent on the environment they live in. The implication seems to be, that a poor person is likely to be less miserable in a poverty stricken environment than a poor person in an affluent environment. This is why I also want to address the issue of poverty in affluent countries.

Are there any virtues connected to poverty? I will present a couple of points of view of a spiritual nature before I dig into the more concrete facts. I think that most people would agree that the renunciation of worldly goods can be a sign of over strung religious sentiments where martyrdom is seen as a virtuous stance with the potential of removing sinful behavior. A counter reaction has emerged within New Age thinking which promotes the idea that we create our own reality and have a birth right to live in abundance. Unfortunately this kind of stance may cause an unwillingness to see and respect the suffering of the poverty stricken part of humanity. I personally agree with the new spiritualist ideas that our attitude is of crucial importance in helping us attract certain things into our lives, but this is an idea apart from moral virtues. I am thus not against the ideas that have been presented in relation to the so-called Law of Attraction (c.f. movies such as The Secret and What the Bleep do we know). What concerns me is that only very rarely do people who have it all, care much about anyone else's welfare. I think obsessing about having more money and seeing the accumulation of money as a sign of spiritual success is dangerous. Financial elitism of any kind can create more barriers between people where people might in fact gain from seeing themselves as part of a great network that is in essence One. How can we avoid the ego traps and stay real? I'm not trying to ban any contemporary spiritual beliefs. I only hope that people are aware of the deeper implications of their belief systems. What are spiritual people truly surrendering to?

Since the spiritual viewpoints are deep and complicated I hope my comments have given a little food for thought, and will leave the purely religious/spiritualist dogmas at this. I want to bring into focus the case about money in the context of our lives as human beings within the framework of society (the collective, in other words). I believe that the living conditions that are an undeniable part of reality for so many people in the Western world of today need to be addressed as a priority next to ecological pursuits and animal rescue. I think that knowing reality for what it is and understanding the problems on the collective level, is a prerequisite for transcending it. Although we need to own a healthy sense of self-preservation and look for our own happiness, I think it goes without saying that compassion and altruism cannot flourish in those who turn a blind eye to the reality and suffering of so many other fellow human beings. Maybe we are, in fact, dealing with a fundamental paradox here? Could the marriage of abundance and compassion be a solution to spiritual impoverishment? Not an easy trick to perform, I think, but then nothing of any greater value ever is, is it?

I would claim that it is virtuous to be poor if it makes you understand what life is like for other people who are poor. After all, over 90 % of the world's population is poor. On the other hand, it is probably virtuous to be wealthy if it teaches you to appreciate abundance without becoming mentally dependant on it, and if it helps you develop a truly generous frame of mind. We all have our lessons, but surely compassion and altruistic deeds are among the deepest and most important lessons of them all? I believe we are dealing with very complicated issues here. How about, for instance, trying to be compassionate of the wealthy if we are poor, and vice versa. Who can honestly say that they can do this?

It's a problem when you don't have much energy to accumulate wealth, and you get stuck in a vicious circle where you feel deprived and depressed and unable to pick yourself up onto a happier level of existence. It's also a problem if you are rich and you get cut off from the realm of the physical world the way it appears to most people in the world, and you get fixated on holding onto your money. How many people are able to sustain a good middle ground? I bet it's not very many.

Life can obviously be beautiful whether you are rich or poor. But the reality is usually that money does help to provide with a better life experience and may empower the individual with a sense of self worth, social status and independence. A poor person is likely to suffer from chronic stress due to not being able to make ends meet easily. While it is true that many of the best things in life are for free, the opportunities of enjoying these are obviously much lower if you do not have the means of paying for the various fees related to these. This could mean any number of things. How about living in a safe neighborhood, owning a car that helps you "get away from it all" every once in a while (relying on public transportation is very tiring, tedious, expensive and generally dissatisfactory), owning a pet, having money to buy plants for your garden (not everybody has a greenhouse to sow plants from seeds), paying for the ridiculously high entrance fees to museums (yes, they've gone up!), visiting social gatherings, paying for the dating services online (the prizes are outrageous!), paying for a cleaning service if you're elderly or sick, or paying for the medicines or the experts that can help relieve any physical suffering (national healthcare only provides with the means to barely keep you alive!). Many think that the elderly and handicapped get plenty of social aid. This is only true for the most severely handicapped people. The rest of us who are either old or suffer from arthritis, fibromyalgia or any other physically debilitating disease, have to make it through the day without external help. Consider also, that in Finland cheap dental care is only granted citizens born after 1954! One would think that assisting people in keeping their own teeth would be of a major concern, not to mention how dangerous it is to the heart to have bad teeth. It is ironic how much money goes into fussing with cardiac healthcare in other ways!

In most countries, living off social security (so-called "welfare", haha) means that you receive monetary help for the bare necessities only. The old fashioned mentality that depriving people as much as possible will motivate them to find work or create other means of making a living is still alive and well in today's world. New research has found, however, that this old fashioned assumption is not true at all. In fact, it is the little "extras" in life and other people's compassion and generosity that spur most people to try and better their lives. Dependence on feeble and insufficient, not always so benevolent, good-will (be it of the government or some charity), is without any doubt a very stifling and depressive predicament to find oneself in. Research has also found that it is precisely the feeling of deprivation that leads to crazy bouts of overspending. Behavior which is, of course, condemned as immature and irrational behavior by those in a more fortunate position.

For those who suffer from a chronic and hugely debilitating illness from an early age it gets even worse, since the prospect of changing the situation is bleak. In my own case the pension that I receive is of a minimum, and therefore I also have to apply for some social aid every month. Suffice to say, that the amount has not increased in 15 years although the living costs have, and that the procedures that one is put through on a constant basis are excruciatingly humiliating. Unfortunately, the social people rarely meet you with respect and understanding. One even asked me to find a little job on the side so that I could earn some extra money. I guess they don't believe that you are ill! Well... the money that I'd be allowed to earn would be minimal, and it would rob me of the social security! In practice it means that the extra money would go into medicines and electricity and not into any so-called luxury items or uplifting experiences! What do you do when you're either too old, or ill, and dependent on social welfare, and not even allowed to make any extra money in the case you could manage it physically? In fact, you do not even own the right to take a loan in order to balance up your finances, because this is seen as an income and will rob you of the social services. So what can you do? What sense of dignity can a person in this predicament maintain?

Not long ago a minister here in my home country Finland made a statement on TV saying that the beneficiaries of the social services are so well off because the social pays one's telephone bill, TV license, or alternatively a daily journal of your choice. This badly informed minister who was spreading false beliefs in the living situation of the less fortunate ones was in fact referring to the golden days of the 1980's. That was very, very long ago. Finland prides itself of being one of the 20 most affluent countries in the world. Well, I ask you, of what consequence is this when the level of affluence in a true democratic spirit is so appallingly low in the rest of the world? We all know that the governments tend to make financial cuts by reducing the social benefits so that the logistics (state loans, etc.) would look good on paper.For many, living off social security means being cut off from the external world (no TV, since licences in this country cost over 1000 US dollars per year, no computer, no telephone, no newspaper) and not even being able to enjoy the closeness and love of a pet (not counting the veterinary costs, the upkeep of one cat is at least 30 € a month. In this country nonbreed cats are not liable to insurances). This is what many in the affluent countries have to live with. This is a very real and very traumatic issue, because it is directly related to the idea that those who are not capable of making a living are second rate citizens and consequently of less value to society than those who are making a palpable contribution. All this boils down to the simple fact that a person's value is measured in money, and that authorities have the means to exert a subtle but none the less potent power over those who are less fortunate.

Later addition - more gory details: On request, I will clarify how the Finnish social system works for people on disability. If you have worked prior to your disability, you get a monthly payment that is dependent on the money that was saved for your pension. If not, then you get a very low income, the lowest being 560 € a month. On top of that, you get a couple of hundred in the form of an aid to pay your rent. For instance if your rent is low such as 400 €/month you pay about 100 € yourself out of your pension. However, if you have electric heating and/or expensive medication, you will have to go to the social services. They distract about 60 € from the minimum pension because according to their calculation you only need about 400 € to survive each month. The trouble is, this is a sum that has not changed much over the past 20 years although inflation and a radical increase in the cost of food and living has happened during this time. What is even worse is that this money is really meant only for emergency situations. It has not been intended for long term use although as far as I know unemployment money is about the same once you're long term unemployed. This means that for some odd reason, disabled people are put in the same category as people who are temporarily out of money.

If you're disabled at a young age, you have no way of creating a normal life for yourself, since the money you recieve is hardly enough to feed you, let alone feed any pets. There are only very few charities that hand out anything for free in this country - in fact the Salvation Army charges horrible amounts for their stuff. And no one will transport the things for you either. Clothes you either buy second hand (not very tempting option once you're past 40) or you start collecting debts. Ironically, you are not allowed to have a credit card because your income is too low, however post order companies willingly grant you credits since you're likely to be paying them for many years to come and they thus gain quite a bit in interest. This is basically the only way that you can acquire things such as a computer, a TV, a telephone, any other appliances for the home, furniture and of course nice looking clothes (unless you're into the bum look or happen to have a figure that works with anything you can find - being deformed myself I can tell you this is not a minor issue in some people's lives!). Now, it's obvious that many of the items listed are going to help you not get potty. We need things to do and ways of following up on stuff that's going on in the world. Yes, there is the library but it can be a long trip for some... It is one of society's finest inventions but limited, nonetheless, and also threatened to become extinct. Obviously using the library computer is not a long term solution if you really want to do things on it and spend time talking or chatting with other people. The telephone is something that even the social people expect you to have. In fact, most companies also expect you to have a computer. And now to the really upsetting part: you cannot have a TV unless you pay the licence. That is about 200 € a year. It's quite a lot of money considering you already have adsl (in my house the cheapest you get is 36 € a month) and phone bills (the cheapest deal I have is a minimum of 20 € a month), plus need to renew your equipment and appliances every once in a while as well. Not everyone has a handy/geeky husband, brother or son who takes care of such things! Forget about insurances, too.

Ok, you don't need a medical insurance in this country (not that the service you get is worth much anyway). But what about the other things (not traveller's insurance since you obviously cannot travel anywhere) - but, for instance, what happens if your house burns down because you didn't quite have the 60-100 € to pay for the home insurance? It hit me the other day and I simply could think of no other answer from the social people than: start over. This is a horryfying thought especially if you are already in debt because of wanting a reasonably decent home (some of us actually do care!). In fact, being ill is a full time job and you need to be super smart to prioritize and plan your life absolutely correctly and you can obviously have no vices whatsoever so you should basically just sit in a rocking chair, follow the spider's track on the wall, and lull yourself to sleep. Unless you have insomnia from all the worrying about money, of course.

I also want to mention that in our country, a car is definitely not considered a necessity, and it is thus something you probably won't have unless you have family that supplies that kind of thing for you. Someone who has nobody has to walk or bike. And no, the bike nor a trolley in which you can put your groceries, are not supported by the social service (my dad took pity on me and got me a trolley, and they cost 200 €!). I live about 3 km's away from the shops. Luckily the trains grant you 50% off and the bus too if the trip is more than 30 km, but it's still very expensive. My social worker wants me to move so that they wouldn't have to pay for the electric heating. She cannot get it into her head that I do not know a man or two who would pack my things and then transport them for me. Obviously, the move would be on me. The same woman thinks I should have a part time job such as teaching - basically, as far as I can see, for the very same reasons. That is, so that they wouldn't have to pay my electricity. So I, who am not fit for working, should still work so that the city can save a few bucks?

In fact, the only things supported these days are heating/electricity, and prescription medicines. Still, your social worker might ask you to pay first and then get refunded, but it can be a terrible thing if you suddenly have to get an expensive medecine at the end of the month. Once my social worker looked at my bank statement and said, oh, but you paid the 200 € with your credit card so no problem right? NO I didn't! It's a f*** bank card that usually takes the money out of your account immediately. I won't go into the details of the trouble this kind of expense could render if you have bills that need to go the same day. No pardon there! If you're into herbal medicines and such things, forget it, you can't afford it. If your pet has trouble and needs to see a veterinarian, it's on you. I have had to come up with 400 € several times because of some issue with my cats. I reckon I pay about 100 € a month for three cats, because two of them happen to be very big and eat tons. In short, there is no space for emergencies. You want to know what my reality looks like? Ok, I'll satisfy your curiousity. It is the absolute worst case scenario. And that is in a country that prides itself to be among the most affluent in the world. But sure, I have a roof over my head and stuff. Sure. I'm luckier than people in the third world country but am I lucky to live in Finland? And remember, don't try to immigrate here. They don't want more people who live off social security. It's bad for the statistics.

Let me tell you something: a couple of years ago, someone collected stories of poverty in Finland, published them and gave a free copy to all the politicians in the parliament. What is your guess - do you think anyone ever cared to read it? Judging by statements made by our politicians, they didn't.

En kort förklaring om min situation

Radiodokumentären "Vivi-Mari och socialen - om rätten att vara en krånglig kund" finns nu att avlyssna på webben. Personligen tycker jag inte att rätten att vara en krånglig kund var pointen utan snarast varför man tvingas vara krånglig och huruvida det leder någon vart. Jag hoppas att problematiken blir bättre belyst i programmet "Granskat" i februari (se Yle's ARENA). Jag hoppas att fotografiet som valdes att representera dokumentären inte skrämmer folk - det var det absolut värsta fotot... Mitt namn var också fel stavat. Man ser ju inte en gåvohäst i munnen så jag har inte velat beklaga mig alltför mycket, men uppriktigt sagt är såväl jag som min mamma ganska störda över hur många element i programmet som var ovidkommande. Min mammas situation har t.ex. inget att göra med min, ändå tog hon upp en stor del av programmet. Det var en massa tjat om småslantar och bortkomna skedar som kunde ha redigerats och ersatts med väsentligare angelägenheter. Nåja. Dessa händelser ger mig alltid mera ångest ett tag framöver men kanske de gör någon nytta.

Orsaken till att jag kontaktade Yle var att jag fått nog av att bli förmyndaraktigt behandlad av socialen men framför allt därför att det måste bli någon ändring på lagen för sjukpensionärer. Jag har alltså sjukpensionerats i såpass tidig ålder att min pension är för liten för att jag ska kunna klara mig. Den är 560 € i månaden. Därtill kommer bostadsbidraget så jag står själv för 100 € för hyra. Då jag bodde med en man i Helsingfors fick jag bara 400 € i månaden därför att de på den tiden tog 100 € i skatt och han förväntades stå för hyran eftersom han var lönetagare. Det var knapert men lite bättre än nu då jag är ensam och får stå för allting själv. Tyvärr blev det gräl då vi skildes om det faktum att jag bidragit med så lite till hushållet. Den här mannen var inte så villig att dela på sakerna kristligt, fast det var jag som varit ute i butikerna och shoppat en stor del av det vi anskaffat. Det känns ganska hemskt att veta att jag inte kan vara självständig om jag ingår ett nytt förhållande. Och vem skulle vilja ha en sådan som jag? Det måste vara en mycket motiverad man som inte bryr sig om min situation utan om mig - finns det någon sådan i den här världen? Jag har emellertid lärt mig att inte låta desperationen göra att jag säljer mig själv billigt till först bästa som vill ha mig. Det har varit en svår läxa men vad annat kan jag göra? Jag vet att jag har mycket att ge men det handlar ju om alldeles andra saker än det som de flesta värdesätter i dagens värld. Jag är en mycket gladare och lekfullare person när jag befinner mig i gott sällskap så det vore verkligen viktigt för mig att ha en trygg och insiktsfull partner.

Jag tvingas alltså vända mig till socialen för utkomststöd därför att jag har elvärme. Jag skulle kanske klara mig något sånär om det inte vore för just värmen som gör att min räkning är över 100 € i månaden. Socialen räknar bort 60 € från min pension så jag får sådär 50 € från dem. Därutöver betalar de för receptmediciner men av någon anledning har de i Hangö beslutat att man inte kan få betalningsförbindelse till apoteket annat än om man är akut sjuk. Hm, om man är akut sjuk har man kanske inte tid att springa till socialen efter en förbindelse? Är man kroniskt sjuk finns det väl inget att misstänka angående medicinerna? Chefen sade åt Yles reporter att beslutet gjorts därför att folk inte vill bli märkta som socialklienter på apoteket! Kan något vara mer provinsiellt? Man märks ju ändå eftersom man måste be om ett paragonkvitto. Detta tappar man ofta bort, eller så gör socialen det. Man tvingas alltså lägga ut för sin medicin oberoende hur dyr den är och vilken tid på månaden det är. Personligen har jag inga pengar kvar efter att jag betalat alla räkningar i början på månaden och fyllt på lite i mitt tomma kylskåp. Det leder till att jag tvingas låna av min mamma som oftast inte heller har pengar eftersom hennes pension är mycket låg. Sedan får jag springa med kvittot till socialen, vänta på att få pengarna tillbaka, och kanske göra en ny tur till apoteket för att ta ut fler mediciner som jag inte hade råd med första gången. Osv, osv.

Som utkomststödstagare har man inte rätt att förtjäna något, vilket är mycket orättvist eftersom jag som sjukpensionär borde ha rätt till en liten inkomst på c. 150 € i månaden om det så begavs. Nu har alltså socialombudskvinnan sagt att hon ska försöka ordna det så att socialen inte genast räknar bort inkomsten ifall det kommer någon. Jag har inte heller rätt att ta lån eller göra andra transaktioner för att t.ex. ordna min ekonomi. Jag är helt låst. Systemet uppmuntrar ju inte till aktiviteter som skulle förbättra ens situtation utan passiverar ännu mer. Man blir mycket deprimerad av att ha händerna låsta. Systemet uppmuntrar också till oärlighet, för man kan hamna i situationer där det är bättre för en själv att inte berätta om t.ex. en gåva i form av pengar. T.om ett litet lån på 30 € som jag fick av min mamma en gång och som syntes på mitt kontoutdrag betraktades som en inkomst trots att jag givetvis tvingades att återbetala det!

När man tror att man går hos en socialarbetare och det bara är en simpel kanslist!

Jag vill be om ursäkt för att den föregående bloggen om alla underligheter som jag har varit med om i mitt förhållande till socialen är lång och tungläst. Jag har inte haft ork att redigera och tänkte att jag helt enkelt samlar ihop så mycket material jag har och med såpass mycket omständlighet att inga missförstånd uppstår. Så alltihopa är menat för de som vill veta sanningen så som jag har upplevt den, men kanske det kommer en dag då jag gör något sammandrag. Har funderat på att göra någotslags sammandrag för en av dem som jobbar med den nya utkomststödslagen men vet inte hur jag ska orka just i dagarna. Jag hörde att något beslut kommer att göras inom januari månad så det är lite bråttom att göra lite påtryckning.

Tack vare socialombudskvinnan i Raseborg har jag nu fått en möjlighet att i början på året träffa en annan handläggare. Jag är väldigt upprörd över att jag i alla dessa år trott mig gå hos en social arbetare och också felaktigt uppfattat att det hör till mina plikter att visa upp mig hos henne med jämna mellanrum. Det förklarar varför jag hela tiden har känt mig obekväm och definitivt upplevt att jag inte blivit respekterad som en medmänniska. Framför allt har denna person helt enkelt inte social och psykologisk kompetens för att handskas med människor som jag som är sjuka och fattiga, och som blir allt sjukare och fattigare p.g.a. socialens restriktioner och förfaranden som inte är medmänskliga, informativa och korrekta. Förra året var jag så stressad och trött på dem att jag drevs in i ett förhållande med en man med förhoppningen att det skulle hjälpa mig ur beroendeförhållandet till socialen. Man kunde kanske säga att socialen drev mig till in i en situation som inte alls var bra för mig. Det finns många element i historien som jag inte vill dra upp här men summa summarum höll jag på att gifta mig av ren desperation. Det var en ren lycka att projektet inte gick att genomföra, men mardrömmen med socialen fortsatte ju efter mitt "äventyr". Trots att jag försökte ha en bra attityd blev allting återigen mardrömslikt eftersom det blev krångel med elräkningarna och ingen förklarade för mig hur allt skulle redas upp.

Jag hoppas verkligen att den nya handläggaren har större förståelse för min situation och är medgörlig utan en massa förmyndaraktigt tjafs. Men jag är oroad över att socialens chef inte har velat kommentera mina klagomål så intrycket är att de fortsättningsvis ignorerar mig och mina rättigheter till större flyt och lätthet i det tråkiga tvånget att tigga hos dem varje månad.

EN UTREDNING OM MYCKET SOM HANGÖ SOCIAL UTSATT MIG FÖR

Brev 1 till Hangö socials chef

postat för ett par veckor sedan (lär aldrig ha kommit fram enligt socialombudsmannen men när jag postade det på nytt kom det ett kort svar typ jo jo det har kommit fram. Inga andra kommentarer):

Hej, jag är den besvärliga kund som är orsaken till att radion nu gör ett program om mig, mina upplevelser, samt era förfaranden. Jag har 2007 skrivit till chefen för socialbyrån om de orättvisor jag har råkat ut för men det har väl hamnat i en bordslåda. Jag har hört att du är ny så jag tänkte att jag kanske borde informera om hur X behandlar sina kunder. Jag hoppas att du kan ordna så att jag inte längre behöver gå till X eller ha något med henne att göra överhuvudtaget. Hon har gjort min tillvaro till en mardröm med sina minst sagt klumpiga förfaranden. Jag ska här förklara några incidenter och avsluta med utdrag ur mina dagböcker som beskriver saker mera i detalj. Jag har märkt att socialen är helt renons på förståelse för hur det är att leva från hand till mun, och inte minst hur man fyller de tomma skåpen i början av månaden och köper andra förnödenheter och inte längre har något att lägga ut för efter en eller två veckor. Det är helt enkelt omöjligt att lägga ut för mediciner då jag aldrig vet vad de ska kosta och jag tänker inte sitta och räkna mina piller! Jag kan inte heller förutse vad läkarna ger mig för mediciner och när. I praktiken tvingas jag ibland säga nej till mediciner om jag misstänker att de är så dyra att jag inte kan lägga ut. Ska det vara så här??

1. X förefaller att bli förargad om jag inte tar inititativet att besöka henne så ofta som möjligt, minst två ggr. i året. Men du har nu sagt att ingen kan tvinga mig att gå där. Det är inte det intryck jag har fått. Jag tycker besöken är oerhört obehagliga och det framkommer senare i mejlet varför. Sist jag sa att det är för tidigt för mig att trampa iväg på min cykel 3 km medan de har öppet sa hon att det inte stör HENNE om jag är trött! Hallå? Dessutom ägnar hon sig åt att dementera att jag ser trött eller deprimerad ut. jag förstår att hon tror att hon bara är vänlig men för mig är det kränkande eftersom det visar hur hon inte vill veta om kundernas verkliga situation. Jag ÄR trött och deprimerad och om jag vill ha kommentarer så går jag till en psykolog. Jag undrar: har ni ingen fortbildning som hjälper social arbetarna att bete sig på ett mera finkänsligt och psykologiskt sätt och inte dundra på med allvetande och inställsamma kommentarer på ett område som de inte har något med att göra? Dessutom tycker jag att de borde lära sig att handskas med besvärliga klienter i stället för att blanda in sina egna känslor i konflikterna (mer om det senare). I september då jag kände mig manad att skriva några sanningens ord om min situation och hur hon har missbrukat sin ställning genom att vara påträngande och familjär samt droppa ner en 90 euros räkning som var resultatet av hennes felräkningar som en bomb i min famn, var hennes reaktion att jag fick HENNE att må dåligt: "det var SÅ obehagligt att få ditt brev". Detta är ett oprofessionellt förfarande. Jag har inte heller fått någon ursäkt från hennes sida utan bara ett kyligt beslut där det står att "kunden hade inte råd att betala summan". Tekniskt korrekt men inte vidare sympatiskt.

2. Jag fick 12.6 2007 löftet om att jag skulle få betalningsförbindelse varje månad men detta har inte följts upp. En gång då jag ännu hade pengar på mitt konto och beklagade mig över att tvingas lägga ut sa hon att jamen det gjorde väl inget för du betalade ju med kreditkort!? För det första angår det henne inte hur jag betalar. Dessutom var det INTE ett kreditkort utan Visa elektron. Jag vill också påpeka att ni lovar att pengarna finns på kontot följande dag men detta stämmer inte och har gett upphov till många magsår (se nedan). Ibland tar det en vecka eller mer innan jag får några pengar eftersom hon så sällan är på plats. För att inte tala om att jag måste minnas att be om paragon, inte slarva bort kvittona, komma ihåg att föra dem till luckan, vänta på pengarna så jag kan köpa fler mediciner, osv. Är detta klokt?? Samma gäller ansökan, som är idiotisk eftersom summorna ändå tas från kontoutdraget och är stressande eftersom det inte är lätt att minnas att lämna in den en viss tid varje månad. För att inte tala om att jag sedan måste kuta iväg på cykeln i livsfarliga väder.

3. Jag blir inte informerad om någonting. Då jag flyttade hit tvingades jag betala min egen flyttning för att ingen tog ansvar för det och inte heller sa var jag kan överklaga. Det har inte heller informerats varför jag måste visa upp recept som ni ändå inte förstår någonting av. Det är intrång på mitt personlig liv som ni inte har något med att göra.4. Då min tvättmaskin brakade var det ett sjå att få en ny via socialen. Menar ni på allvar att jag som sjukpensionär med dålig rygg och kronisk trötthet ska släpa mina kläder till en tvättstuga och dessutom betala enorma summor för det?? Nämen herregud! Tur för mig att det inte finns tvättstuga men ny fick maskinen inte vara. Och en lämplig säng för min sjuka rygg kan jag glömma.

5. X har försökt få mig att ta något jobb, te.x. som lärare i franska. Lärarjobb är otroligt stressande och tunga, inte kan jag klara av sådant! Vet inte X att en förtjänst som syns på skattepappren sedan går till elvärmen. Varför skulle jag slita ihjäl mig för det?

6. X utövar ständigt påtryckning för att få mig att flytta (trots att jag bor i en slummig hyresbostad som ägs av staden). I stället för att hjälpa mig att få en bättre cykel. Jag frågade, VEM som ska betala en ev. flyttning i den händelse att den skulle öka min livskvalitet och jag ens skulle hitta en vettig lägenhet? Nej, hon menar att jag "måste" ha en bror, pojkvän granne, vän osv som kan packa mina saker, flytta och dessutom stå till tjänst med en paketbil! Hahaha. Det har ju alla! Detta skulle jag vilja se!

7. X tror att hon genom att vara familjär gör någon nytta. Jag kan säga dig att hon stjälper i stället för att hjälpa. Jag har inget intresse av att dela med mig om alla detaljer i mitt liv, det är för fan mitt PRIVATLIV. Ni vet ju ändå redan det mesta om det, kan jag inte få ha någonting för mig själv? Jag har inte valt henne, jag har TVINGATS ha med henne att göra. Hon har t.e.x. frågat om jag köper färdig mat som jag sedan värmer upp. Hallå! Jag har inte råd att köpa färdig mat och än mindre en mikrovågsugn. Usch, vad kränkande. Hon har inget att göra med vad jag äter för den delen. Den här kvinnan lever sitt liv i välfärd och har helt uppenbarligen ingen uppfattning om vad det innebär att leva i med utkomststöd på PERMANENT basis.8. X frågar alltid om jag inte ska hålla utställningar. Hallå? Har hon ingen hjärna att tänka med så att hon kan förstå hur mycket pengar det går till inramning och andra arrangemang, för att inte tala om krafter och tillgång till bil? I viss mån kan jag hålla dem men det beror på många faktorer och är inget jag har behov av att diskutera med henne eftersom hon ändå inte hjälper mig ekonomiskt för att göra det möjligt. Tvärtom ökar det bara min frustration.9. Eftersom X var så upprörd över brevet jag skrev till henne alldeles nyligen föreslog hon att vi tillsammans skulle besöka MIN terapeut. Jaha, mer intrång på MITT område och MITT liv. Lyckligtvis ångrade hon sig. Jag skulle inte ha gått med på det. Jag frågar åter: är det inte i sådana här situationer som era arbetar har arbetshälsovård att vända sig till? Eller fortbildning om psykologiska konfrontationer?Vänligen låt mig helt slippa X i fortsättningen. Här följer mina dagboksanteckningar. Jag har inte fabulerat ihop dem. Detta var innan jag fick veta att jag inte har gått hos en socialarbetare så som jag trott, utan en simpel kanslist! Den här damens motto är (jag citerar) "rätt ska vara rätt!" USCH!

UR MIN DAGBOK:

Måndagen den 13 november 2006

Socen gnällde över att jag hade tagit ut en insomningsmedecin, Melatonin, i Helsingfors, för jag har en betalningsförbindelse till Hangö apotek. Jag hade alltså lagt ut för medecinen och hoppades få det tillbaka på normalt vis från socen. Jag visste inte att det var förbjudet för mig att göra såhär (alltså att skicka in ett apotekskvitto från ett annat apotek samtidigt som jag hade en betalningsförbindelse i Hangö apotek). Uppriktigt sagt låter det verkligen underligt. Det är ett gott exempel på småstadsmentalitet (i Helsingfors fungerade saker smidigare). Jag försökte förklara att jag inte hade tid att kuta iväg hela långa vägen till Hangö apotek då jag var på väg med tåget till Helsingfors. Jag ville inte breda ut mig så mycket om hur stressigt det är för mig att komma iväg då mamma måste avhämta Beatrice och Robin ska med mig på tåget och jag dessutom är tvungen att ha en hel del kläder med mig. Mitt privatliv angår ingen, inte ens socen! På min anmärkning om att det inte är så lockande att stressa iväg till apoteket bara för en medecin då jag har en massa annat att ordna med svarade soctanten förnumstigt ”ja, livet är ju svårt!”. Hon var ovillig att betala summan som ändå var 15€, det är ganska mycket pengar för en person i min situation. Hon förstod inte hur jag några veckor senare hade tagit ut samma medecin, för enligt henne borde väl 100 stycken tabletter räcka längre! Jag stod i en butik i Helsingfors och talade med henne i telefonen. Jag kände mig pressad att måla upp min situation för henne, fast jag inte förstår varför jag ska måsta dela med mig om privata angelägenheter som bara angår läkarna. Varför vill förresten socen se recept som de ändå inte förstår sig på? Hur skulle de kunna veta om man har fått någon drog utskriven via en bekant, till exempel? Eller vad är de ute efter? Jag förklarade nu i alla fall att jag har vansinniga problem med sömnen och att jag har lov att vid sidan om insomningsmedeciner ta det naturliga sömnhormonet Melationin. Jag kan ta 4-6 st per natt så jag föreslog att hon räknar själv hur länge 100 tabletter räcker. Vid sidan om sagt kan det vara att medecinen inte har någon större effekt men det hade förstås inte med denhär saken att göra. Jag var tvungen att redogöra för att det är enklast för mig att ta ut många medeciner på en gång, som om det var någonting märkvärdigt! Det är väl klart att man inte har lust att springa till apoteket i tid och otid. Till slut frågade jag hur det nu sen blir med betalningen. Ja, svarade hon motvilligt, hon kanske kan överväga det om jag inlämnar receptet till påseende.Dessvärre hade jag förlagt receptet. Jag lämnade in en ny version av receptet som jag hade använt senast, men det dög inte. Till sist hittade min /dåvarande/ pojkvän originalreceptet i en apotekspåse i städgarderoben då jag redan kommit hem till Hangö, och skickade det till mig per post. Det var i slutet av månaden så jag var verkligen i behov av pengarna. Efter att jag inlämnat receptet väntade jag på pengarna varje dag. Jag skickade efter några dagar en lapp åt soctanten att jag vore tacksam om jag kunde få pengarna före veckoslutet så att jag får något att äta. Det hade ingen effekt. Jag fick pengarna först i samband med följande månads inbetalning av det månatliga socialstödet! Det är helt oerhört att man ska måsta kräla i gyttjan för att få någonting från dendär rysliga institutionen. De inte bara gnäller över de kostnader man har, utan även undanhåller en pengar som rättmätligen tillhör en! Och man får aldrig någonting från dem, hur nödvändiga ens utgifter än är. Ingen rehabilitering, ingen hjälp med utgifter man har för att skaffa hjälpmedel med vilka man kan idka terapeutisk verksamhet hemma i ensamheten (det har jag kunnat få förut alltid någon gång, 100 € för materialinköp för konstnärlig verksamhet.

Det ovanstående var inte det enda som gjorde mig upprörd. Jag hade också frågat om jag kan få nya glasögon. Hon sa att ja, de betalar 34 € för bågarna. Innan jag hann kommentera det sa hon snabbt som för att förekomma mig, ”ja, man får ju nog riktigt bra bågar för det priset!”. Det var inte ett trevligt utfall. Hon kunde t.ex i stället ha sagt ”Ja, tyvärr kan vi inte ge mer än 34 € för bågarna, men jag hoppas du ändå kan finna något som passar dig”. Ett köp av glasögon är viktigt, man vill ju ha något som känns rätt. F.ö så motsvarar bågarnas pris en månads kattmat för två kattor.

Måndagen den 4 december 2006

De flesta vill arbeta och ha det någorlunda fett, och de som inte vill eller kan arbeta borde få ha rätt till det, det borde höra till våra rättigheter som människor. Jag vet minsann hur jävla passiverande det nuvarande systemet är. Soctanten frågade mig faktiskt varför jag inte försöker förtjäna något extra.Va???Vet inte ens soctanten att lagligt inskaffade extra förtjänster inte skulle vara mig till gagn, utan räknas bort från min socialpenning, och sålunda endast bidra till att betala den elräkning som socen vanligtvis betalar för min del! Inte heller tycks människor veta att sådana som jag inte får några handikappbidrag och dessutom förväntas klara av alla hushållsgöromål på egen hand. Det enda sättet på vilket jag realistiskt sätt kan förtjäna ihop en slant är genom att sälja mina ägodelar (höh!!!), och inte ens det är jag säker på att det är lagligt.


Tisdagen den 12 juni 2007

Socialvårdaren har väl som vanligt inte kunnat motstå behovet av att utöva sin makt på sjuka människor som jag. Jag brukar be om att få en betalningsförbindelse till apoteket därför att jag inte vet hur mycket mina mediciner kommer att kosta under månaden, och så att jag inte behöver oroa mig för huruvida jag har pengar att lägga ut eller inte. Sist jag följde deras önskan om att jag lägger ut och sedan skickar kvittona till dem så dröjde det till följande månad innan jag fick tillbaka mina pengar. Efter vissa protester skickade hon betalningsförbindelsen till mig hem tillsammans med månadens beslut. Sedan ändrade det sig så att förbindelsen faxades till apoteket. Det betydde att jag ett par gånger råkade ut för att jag behövde ta ut mina mediciner men att det inte fanns någon förbindelse på apoteket därför att socialtanten hade glömt bort att faxa den. Ena gången hade jag tur som fick en farmaceut som ringde efter den till socialen eftersom det ännu var kontorstid. Andra gången fick jag lov att vänta över veckoslutet. Det var en ren lyckospark att det inte var fråga om mediciner som jag genast behövde. Men en dag kommer det att vara det. Man känner sig också ganska förnedrad då man alltid måste skicka små meddelanden via deras postlåda därför att de numera bara har öppet mellan 9-12, för att inte tala om allt onödigt stressande till centrum. Enligt socialens sätt att se på situationen borde jag flytta närmare centrum om avståndet är ett problem. M.a.o. borde jag ställa till med bostadssökning, flyttning och offra mig för en ännu sämre livskvalitet än den jag har nu. Haha. Det är också väldigt typiskt att de förväntar sig att man skall använda sin kostsamma telefon till att ringa till dem med.Denhär månaden fanns det inte heller någon betalningsförbindelse på apoteket. Jag skickade en lapp till socialen senaste onsdag, men först på måndagen ringer mig socialtanten och säger att hon inte tycker att jag behöver någon förbindelse därför att mina senaste läkesummor har varit små. Jag vet ju inte hur mycket medicinerna kostade men det var en hel del som jag tog ut för en månad sedan. Följande gång jag skulle ta ut en medicin visade det sig att betalningsförbindelsen hade fel datum. Som argument säger hon sedan helt irrationellt att jag inte har varit och visat upp mig hos dem på ett bra tag. Har det något med saken att göra? Jag förväntar mig att bli tillkallad om de vill se mig. Från min sida sett så är situationen ju densamma som förut. De vet ju ändå det mesta om mitt privatliv genom att jag tvingas redogöra för det varje månad. Jag sa att jag inte frivilligt ringer dyra samtal om jag kan undvika det. Det är så glasklart att socialen inte bryr sig ett skvatt om huruvida jag klarar mig eller inte. Kanske denhär damen inbillar sig att jag inte egentligen behöver deras tjänster. Om jag inte visste det förr så vet jag nu att jag är en samhällets parasit, haha.

Summan av kardemumman var att jag inte fick ut alla mediciner därför att pengarna på mitt konto inte räckte till. Dessutom har jag inga pengar kvar att åka till fysioterapin i Ekenäs med därför att jag gav mina sista slantar till konstnärsföreningen i form som utställningsavgift. Det finns inga bankautomater i Hangö Norra där jag tar tåget till Ekenäs så i händelse av att pengarna för mina mediciner har satts in på kontot på morgonen, vilket jag betvivlar, så har jag inga möjligheter att ta ut dem. Allt detta leder bara till ytterligare stress just då jag började känna att jag höll på att komma ur min burn out.

Tisdagen den 12 juni 2007

Jag tvingades låna pengar av min mamma för att kunna åka till min fysioterapi, och då jag senare skulle betala medbankkortet för några inköp (inklusive något så ovanligt som en flaska Irish Cream för att sköta nerverna med, haha) visade det sig att det inte fanns pengar på mitt konto. Jag ringde till socialen men den dam som svarade var defensiv. Det var också min socialtant då hon ringde upp mig och deklarerade att pengarna naturligtvis är insatta men att de inte syns på mitt konto förrän följande dag! Jag var inte alls på grälsjukt humör men jag kände mig tvungen att säga henne några sanningens ord om hur förnedrande min situation är och påpeka att hon spelar ett maktspel. Det förnekade hon naturligtvis. Jag sa att det här kommer att komma ut. Hon talade till mig som till ett barn: ”Idag kommer det bara negativt från dig!”. Hon undrade också hur jag inte har mera pengar på mitt konto då jag ju nyss har fått min pension. Jag borde ha dundrat att det inte är något hon ska lägga sig i. I stället kippade jag efter andan och stammade fram att jag har betalat för en hel del saker i början av månaden men att det kan finnas dagar då jag måste få något i stil med mat åt kattorna. Jag påminde henne om alla de gånger jag har tvingats vänta på mina pengar eller har råkat ut för någon annan form av nonchalans eller glömska från deras sida. Hon hade inget bättre argument än att de sköter sitt jobb så gott de kan så varför kan jag inte vänta och vara tacksam? Jag protesterade att jag väl inte ska behöva sitta och rulla tummarna medan jag väntar på att de får sitt jobb skött. Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än att inte själv få bestämma om mina futtiga slantar. ”Vad är det för ett sjuttons problem med att få en betalningsförbindelse till apoteket??” frågade jag ilsket, och fortsatte, ”Förstår du inte att jag är sjuk och inte klarar av stress!”. Hon retirerade och sa snabbt med förorättad ton att ”nå du ska hädanefter då få din betalningsförbindelse!”.

Det är svårt att förstå att människor som i hela sitt liv har arbetat för fattiga människor inte inser hur förnedrande det är för en vuxen människa att tvingas tigga om pengar varje månad och dessutom bli behandlad på ett förmyndaraktigt sätt. Det här är en subtil form av maktutövande som går ut på att långsamt undergräva människors dignitet och inrota en känsla av socialt mindervärde. Jag är inte bara i myndigheternas ögon en andra klassens medborgare, utan också debil. Ironiskt nog begränsar sig deras ”hjälp” på det mentala planet till lite lalligt och förmyndaraktigt prat à la förälder till barn, men inte till några konkreta åtgärder och försök att leva sig in i ”socialfallets situation”. Det är så inskränkta människor rättfärdigar sig själva. Det är också ironiskt att jag kanske är lyckligare lottad än de är, för jag fattar vad det är de håller på med, haha.

Lördagen den 29 september 2007

En annan sak som hade plågat mig var ett obligatoriskt besök hos socialen. Jag smilade naturligtvis inte upp mig eftersom jag har känt mig så missnöjd över den behandling jag har fått. Den kvinna som handhar mina ärenden log och visade sig vänlig. Jag visste att hon inte menar att vara elak så jag vinnlade mig om att beskriva min situation så detaljerat som möjligt. Det är emellertid tveksamt om hon är förmögen att ta till sig av allt det jag försökte upplysa henne om. Jag påpekade att utkomststödet nästan inte alls har stigit på 15 år. Hon svarade att jamen visst har det stigit! Titta nu här, sa hon och visade på någon statistik på datorn. Stödet har ju stigit med hela 6 € per år! Hon var naturligtvis också tvungen att framhäva att hon nyligen sett på TV hur en f.d. fängelsekund hade lyckats spara pengar från utkomststödet för att betala sina stora skulder. Med andra ord försökte hon påvisa att det är möjligt att spara på denna fnuttiga lilla penning! Jag stönade inombords men sade bara att alla har skulder, antingen p.g.a. oförsiktighet i det förflutna eller därför att man försöker skapa sig ett bättre liv. När mamma hörde det här sa hon att det var oförskämt att jämföra mig med en fängelsekund. Jag förklarade vidare för socialvårdaren att jag tänker flytta bort från denhär småstadshålan (sarkasmen var menad som en pik och ett argument).18 oktober 2008Ett annat typexempel är att Fortum inte skickade mig räkningar på flera månader trots att jag talat med tre olika tjänstemän. De påstod att jag hade skickat ett mejl och bett om en eller två räkningar i året, och skyllde även på mig inför socialarbetaren. Jag oroade mig i månader över betalningsarrangemangen, eftersom socialen vägrade betala en större summa på en gång. Den delades därför upp på flera månader. Det var dock först i oktober då jag ringde Fortum för att skjuta upp en aktuell elräkning som jag inte förmår betala som jag fick veta att Fortum fortfarande väntade på 90 € sedan juli månad. Det var först då jag öppnade ett brev som kommit då jag mådde mentalt dåligt i september (jag försjönk i djup depression och övervägde att lämna livet) och av ett telefonsamtal med socialen att döma inte behövde oroa mig över, som jag såg att socialen begärt att jag själv kläcker fram 90 € därför att jag inte har tillräckligt underskott att täcka det med (eller vad det nu sedan var – jag är filosofie magister men förstår inte socialens jargong.) Nu är det förstås för sent för mig att göra ett besvär eftersom jag litade på att X:s telefonsamtal i september täckte den information jag behövde. Jag har haft svåra magsmärtor i några veckor och det har nu visat sig att jag har början till magsår. Jag klarar inte längre av att jonglera med min lilla månadsinkomst utan räkningarna börjar glida. Jag kan t.ex. inte betala oktober månads elektricitet så jag är alltså nu skyldig Fortum c. 200 euro. Det är alltså ungefär hälften av pengarna som ska räcka till alla livets förnödenheter.Jag var väldigt deprimerad i speptember och sedan kom kracschen då jag öppnade brevet och såg att socialen helt kallt hade skickat mig en räkning på 90 euro. Jag brakade ihop eftersom min ekonomin hänger på en hårsmån och jag inte längre klarar av att hålla i alla trådarna. Det är helt enkelt stört omöjligt. Så jag började planera att ta livet av mig. Innan jag kom så lång kom det ett beslut från socialen där det stod att jag inte har råd att betala 90 euro så de betalar det trots allt. Det är tekniskt korrekt men det förargar mig att socialvårdaren inte kan be om ursäkt för SINA misstag, för det var ju bara slarvfel från hennes sida som ledde till att jag plötsligt skulle ge ut en klumpsumma. Var finns empatin för min kamp att överleva??

Brev 2 till Hangö Socialbyrås chef

Hej, jag har svårt att tro på att mina två brev har kommit bort. Vänligen meddela om du får dessa. Jag måste säga att förklaringen till varför ni inte kan ge betalningsförbindelser är bland det idiotiskaste jag har hört: hur man än gör så märks man nog på apoteket eftersom man måste be om paragon kvitto. Överhuvud taget är det en löjlig och provinsiell inställning att man skulle behöva skämmas på ett apotek!! Och sen detta med att folk plockar kvitton från golven och skickar dem till er... höh? Desto mera orsak att ge betalningsförbindelser! Enligt ombudskvinnan får ni nog lov att jämka lite med mig och min situation, X:s förfaranden är ju under all kritik. Jag har aldrig fått den minsta littla slant för anskaffningar, preventiva åtgärder, rehabilitering (te.x. konditionsredskap eller betald konditionssal) eller någon form av sysselsättningsterapi fast jag lär ha rätt till det. Jag tycker också att det är högst märkligt att ni ska se mina recept eftersom kanslisterna (ja jag levde faktiskt i tron att jag gick hos en utbildad social arbetare och inte en simpel kanslist!!) ändå inte vet vad medicinerna är. Att någon enligt er någon gång har missbrukat det genom att ha en läkare att skriva ut salvor för dyra pengar tycker jag är ett eländigt belägg för ett dylikt förfarande, för knappast känner ni väl till namnen på alla salvor och vilka som är speciellt viktiga för upprätthållandet av hälsan? Ingen har dessutom någonsin frågat mig om vad en viss produkt varit utskriven för utan helt enkelt ignorerat kvittot så att jag förgäves väntade på mina pengar. När jag till slut hörde mig för (ja ni tycker ju att jag kan ha råd att ringa ER hur mycket som helst) blev det klart att det var fråga om ett preparat som i alla tider har betalats av socialen för skötande av min sjukdom.

Nu denhär månaden får jag plötsligt ett papper från X om att man efter 1.1 08 inte får betalningsförbindelse till apoteket, ja inte har jag sett något sådant papper innan! Hur skulle det vara att ägna lite tid till att informera om kundernas rättigheter i stället för att lalla om deras privatliv?? Jag fick också ett besked att jag kan få betalningsförbindelse om jag visar upp mina recept, hallåå? Fick höra att du har sagt att ni vill se recepten för att folk plockar kvitton från apoteksgolven (haha), ja ursäkta men vad har det att göra med betalningsförbindelsen? Jag är utled på att ni ska ha koll på allting och dessutom tvinga en att lägga ut en massa pengar, det är ju helt sjukt. Jag kan ju inte överhuvud taget ha några dyrare mediciner eller gå med på att prova ut sådant som skulle passa bättre med risk att jag inte har att lägga ut, vilket jag normalt inte har eftersom jag lever under fattighetsgränsen. Jag kan t.ex. inte ta depressionsmedicin just av denhär orsaken så det är på ert ansvar om jag får nog av att livet bara kretsar kring "att överleva" och gör slut på mitt liv. Jag ska leva på utkomststöd fast jag borde få ha lugn och ro som sjukpensionär, och ni tycker bara ett "ja det är ju synd".