Jag fick till sist ett reviderat beslut om att jag trots allt kan få en dammsugare via socialen. Detta skede enbart på basen av mitt läkarintyg, som på minst två ställen framhävde att jag måste ha en dammsugare p.g.a min dåliga rygg och mina fibromyalgiska symptom. Naturligtvis var beslutet som vanligt förlänt med en liten snusförnuftig kommentar: "Vi har kontrollerat att man får en dammsugare från Säästöpörssi ("Sparbössan", en billighetsbutik) för 40 € så därför ger vi 40 € och inte 100 € såsom kunden begärt" (fri översättning).
Ja, det var ju halt så här mitt i vintern så jag fick vänta ytterligare ett par veckor innan jag tyckte att jag vågade ta mig ända till Sparbörsan. Det var dessvärre slaskigt och mycket tungt att ta sig fram. När jag kom fram såg jag att dammsugaren som socialen avsett var någotslags leksaksdammsugare. Liten och svag. Inget att bekämpa alla katthåren med. Jag fick lägga till av mina egna pengar och fick en vanlig en, av den typ som håller lite på ett år och går sönder just då garantin har gått ut.
Det tråkiga är att jag har blivit cynisk och sarkastisk. Jag roar mig själv med att ironisera över livet på ställen som Twitter där ingen förstår vad jag har roligt åt (de som tar sig själva på allvar brukar inte förstå ironi och det är oftast Amerikaner som är i majoritet). Tja, mina sätt att pigga upp mig själv har blivit smått suspekta. Kanske jag gör mig själv en björntjänst i längden men just nu kan jag inte förmå mig att känna medkänsla och kärlek för den långa rad av besserwissare som har passerat revy i mitt liv under det senaste året.
