Mera underligheter från socialen och FPA

Det var väldigt skönt att åter bli ombedd att ge en radio intervju om sociala orättvisor eftersom jag har burit på så mycket frustration och ilska. "Granskat" sänds på fredag 4.9 kl. 13.03 samt i repris följande tisdag på kvällen (finns även på Yle arenan på nätet).

Det är ironiskt att jag tvingas besvära mig så mycket med att få mina recept förnyade i tid så att jag får med dem med ansökan till socialbyrån i slutet på varje månad, då det egentligen bara handlar om sådär 100 €. Jag skulle nästan klara av att betala för mina mediciner själv. Det är elvärmen och den övriga elen som gör att jag inte kan bli självständig. Och så länge jag är beroende av socialen så kan de behandla mig precis hur de vill. Det verkar som om de här i Hangö hade ett sjukligt behov av kontroll. I stället för att se till att jag verkligen har grundtrygghet så bråkar de om varenda extra slant som jag ber om för att kunna leva ett drägligt liv. Man skulle tro att en sjukpensionär skulle bli bemött med ett mått av förståelse; jag måste ju få leva ett människovärdigt liv! Jag har inte förtjänat att bli behandlad som en parasit. I själva verket är samhället en bidragande orsak till att jag är sjuk, och därför borde samhället ta sitt ansvar. Krigstraumer och annan psykisk ohälsa har gått i arv i generationer och förstört min barndom. Jag betvivlar att ryggen hade rasat om jag inte tvingats leva med så mycket stress och så lite hjälp och stöd i barndomen. Men så tänker naturligtvis inte de som är ansvariga för medborgarnas välfärd. Blir man sjuk får man skylla sig själv; man är för svag för att passa in i samhället och får därför nöja sig med de godhetsfulla allmosor som myndigheterna delar ut i syfte att låta påskina att det här landet är en välfärdsstat. Det är Survival of the Fittest som gäller, helt klart.

Jag känner mig extremt otrygg såväl emotionellt, finansiellt som fysiskt. Jag har nu under sommaren protesterat mot socialens förmyndaraktiga kommentarer men nu börjar de ge igen. All röra angående mina glasögon och det faktum att jag tvingades ta dem på kredit för att socialen var stängd i juli månad och sedan måste låna pengar av min far för att inte kreditlimiten skulle överskridas för mycket har gjort dem misstänksamma så nu vill de se min pappas kontoutdrag. Ett konto är även i mitt namn för min pappa är gammal och sjuk och i händelse av någon kris måste jag få tillgång till det. Jag vet inte vad socialen kan göra men min pappa är inte glad åt att de rotar i hans ekonomi! Att han som fattig pensionär någon gång hjälper mig lite tycker jag inte någon kan gnälla över eftersom det i princip är omöjligt att leva på 400 € i månaden under en längre tid. Men socialen kan ju inte tillåta några lån för de ses som en inkomst, även om det vore fråga om ett par tiolappar. Om jag inte var beroende av socialen så skulle jag ha självbestämmande rätt om mina pengar. Det har jag inte nu. Jag är 43 år och måste redogöra för en myndighet om vartenda cent, trots att jag inte ens har hamnat i skuldsanering eller blivit utmätt! Men i sanningens namn är det en tidsfråga innan det händer. Det är väl det som socialen vill. Det är ganska tydligt att myndigheterna sitter och hoppas på att man ska bli så less på alltihopa att man tar sitt liv. För sådana som jag håller ju den ekonomiska utvecklingen tillbaka.

Min mamma har en väldigt liten pension men den är lite större än min så hon har inte rätt att få social hjälp. Jag behöver väl inte säga hur svårt hon också har att få allt att gå ihop. Hon försöker arbeta lite extra på arbis och som ledare för Mannerheimförbundets konstklubb för barn, men det blir hon bestraffad för. FPA har nu sänkt hennes bostadsbidrag med 200 € samt tvingar henne att retroaktivt betala 1900 € därför att de inte har tagit hennes inkomster i beräkningen förrän nu. Hon hävdar att hon har anmält om sina inkomster för länge sedan. Hur som helst så är det grymt att klämma åt en äldre människa som inte önskar sig mer än en liten fnuttig guldkant på tillvaron under livets sista år.

Jag orkar inte ha med Hangö social att göra längre. De hjälper ju egentligen inte med nästan någonting alls trots att de bevisligen har pengar. De använder mindre till kompletterande utkomststöd än någon annan. Under de 4,5 år jag har bott här har de bara betalat för: 1) en begagnad tvättmaskin - det var bara för att det inte finns tvättstuga där jag bor! Tänk att de förväntar sig att jag ska släpa på kläder och betala 2 € per gång! 2) en billig dammsugare som jag fick efter stora protester för "man kan städa golven för hand" och ett läkarintyg från min läkare, men de bestämde var jag skulle köpa den och för hur lite, 3) en liten hemförsäkring när jag insåg att man har rätt till det, samt 4) två rudimentära glasögon utan ytbehandling, som jag var tvungen att ta från den förskräckliga Hangö optik för att de har en överenskommelse - och när jag inte gick med på att ta det andra paret därifrån så fick jag ingen ersättning för resekostnader och annat.

Allt annat måste jag köpa själv. Möbler, sängkläder, inredningsprylar, kläder, kosmetika, konstnärsmaterial och ramar, dator och tillhörande manicker, telefon, solglasögon med min styrka, läsglasögon, eventuella böcker och annan rekreation, resor, kattmat för tre, veterinär, mat, osv. Därtill kommer adsl, telefonräkningar, krediter. Det är massor. Vem som helst kan se att 400 € inte räcker till.

Jag orkar inte längre med socialen. Jag vill ha en del integritet, värdighet och personlig makt tillbaka. Jag slutar ansöka om hjälp från dem och får ta och betala elräkningen som är kring 100 € från de 100 € jag har till mat. Hahaha. Jo jag tänker också skaffa ett utlåtande från psykiatern om hur dåligt socialen har fått mig att må och hur de täcks plåga en sjukpensionär, och om möjligt så skaffar jag en advokat. Den som läser mina tidigare bloggar kan nog se att jag har råkat ut för psykiska trakasserier.

Konstverk: "Survival of the Fittest", handgjort kollage av författaren, copyright 2009

Den oförståelse sjukpensionären möter

Människor är i allmänhet frikostiga med "goda råd" och predikningar men då det gäller konkret hjälp som verkligen skulle göra någon skillnad i en annan persons liv så är det en helt annan sak. När man är singel och fattig är man ganska ensam och utsatt. Det finns inte mycket verklig hjälp att få. Samhället upprätthåller en fasad som döljer mera skenhelighet än altruism.

Det är något jag vill säga om att ha en kronisk sjukdom utan att vara direkt handikappad. För det första så råkar jag ofta ut för religiösa/andliga fanatiker som anser att alla sjukdomar går att hela. Jag bläddrade i det kända New Age paret Hicks bok om attraktionslagen och som svar på frågan om huruvida det går att tillfriskna från Alzheimer svarade Jerry Hicks vagt att "det går att tillfriskna från vad som helst". Jag la genast ned boken och beslöt att inte slösa 9 euro på den. Visst var jag nyfiken på hur denna "nya religion" argumenterade men mina stackars euron är på sitt sätt surt förvärvade. I gengäld mot att få en summa pengar från staten som just och just håller mig vid liv får jag stå ut med oupphörlig förnedring från socialen (framför allt genom deras förmyndaraktiga attityd). Därtill kommer den förnedring som jag upplever i mitt vardagliga liv.


Det är så här. Jag är nu 43 år gammal. Jag har en missbildad ryggrad sen barndomen och det går inte att reparera. Det är något som gör att den undre delen av kroppen inte ser normal ut, men det syns inte utåt om man klär sig därefter. Det ger upphov till symptom av fibromyalgisk art. Jag har sjuka muskler och mindre koordinationssvårigheter, IBS (irriterad tjocktarm), sömnlöshet, kronisk trötthet, avsaknad av stresstolerans, extrem känslighet för fysiska såväl som psykiska stimuli, tankedimma osv. Sjukpensioneringen, som i främsta hand beaktade tendensen till depression och inte de fysiska problemen, ledde till att all rehabilitering drogs in. Det var ju ingen vits att satsa på mig då jag förklarats arbetsoför. Nu är det så att jag under optimala omständigheter skulle kunna klara mig rätt så hyfsat. Om jag fick göra saker i min egen takt, sova så länge jag behöver och helst på en Tempur madrass, slippa oro för finanserna, kunna köpa precis de kläder jag kan ha på mig (de flesta kläder är fel skurna och skor är för det mesta för smala), ha tillgång till bil när jag behöver shoppa eller resa, få hjälp med allt som är fysiskt betungande i hemmet, få hjälp med mentala beslutsprocesser samt emotta massage m.fl. behandlingar ett par gånger i veckan, så skulle allt gå väl. Dessvärre är tid det enda jag har. Jo jag kan sova så länge jag vill och avklara göromål i min egen takt. Alla andra punkter är problematiska om inte omöjliga.


Jag har full respekt för de som sitter i rullstol men faktum är att de får mycket sympati, personliga assistenter, handikappsbidrag, rehabilitering och t.om. en bil. Jag får ofta höra hur duktig den och den som sitter i rullstol är, för de är ju vardagshjältar! Det skulle inte störa mig om det inte var så att jag upplevde hur de rullstolsbundna får så väldigt mycket mer både av samhället och av medmänniskorna. I många fall är det samhället som bidrar till människors ohälsa, och det är en orsak till att samhället borde ta sitt ansvar. I mitt fall är det klart att den psykiska ohälsa som har gått i arv i familjen har haft sin inverkan på mitt fysiska hälsotillstånd. Men det finns hög status sjukdomar och låg status sjukdomar. Generellt sett har fysiska problem hög status om de förefaller att drabba människor som genom ett ödets nyck och om de syns utanpå - en annan människas sjukdom måste vara konkret och uppenbar för att tränga in i människors medvetande. Det är sjukdomar som av olika orsaker väcker starka känslor som t.ex. kan ta sig uttryck i tankegångar som "åh stackarn, vad det är synd om X, det kunde ha varit jag men tack och lov var det det inte!" Tyvärr är det fortfarande så att sjukdomar eller olycksfall som kan drabba heterosexuella män i västvärlden är populärare än de som oftare drabbar kvinnor eller homosexuella män. Sist men inte minst så är sjukdomar av hög status om det finns en möjlighet att fixa dem genom att ta till kniven eller genom någon mirakeldrog. Läkemedelsindustrin och TV älskar givetvis just sjukdomar som cancer.

Jag försökte överbygga den apati som min situation har försatt mig och lärde mig gigong på våren tack vare att läraren gick med på att jag skulle få delbetala kursen. Qigong har bra effekt på många sjukdomstillstånd. På kursen var en förfärlig massa personer som arbetar för Hangö stad eftersom de får rabatt. Det fick naturligtvis inte jag. Nå, jag cyklade sedan följande måndag i förfärligt rusk hela långa vägen ut till pirens yttersta spets där en grupp samlas för att träna en gång i veckan. Det var en färd som tog över en halvtimme. Jag insåg att jag inte skulle orka ta mig så lång väg varje vecka, så jag frågade om jag kunde få följa med i en bil (märk väl att det är svårt att be om tjänster när man vet att människor i allmänhet inte är frikostiga med konkret hjälp). Jo om jag infann mig en viss tid vid ett visst hus ett stycke från mitt eget hem så skulle jag få åka med. Så åkte jag alltså med i ett par månader innan gruppen slutade för sommaren. Då gruppen återtog sin verksamhet nu i augusti märkte jag att jag hade ett motstånd mot att återigen trava till den där bilen som skulle ta mig med. Först infann jag mig en timme för tidigt och sedan kom jag för sent så allt blev tillkrånglat. Jag hade en förfärlig diarré just den dagen och mådde pyton. Jag tänkte att jag ändå borde delta i träningen för att det kanske skulle hjälpa mig att komma igång med den här rutinen.


Under pausen talade jag med en dam och frågade artigt hur sommarkursen hade varit. Jo den var underbar, det var bara så tråkigt att damen i fråga hade haft alldeles för mycket annat att göra för att hinna vara 18 dagar i stället för 9. Plikter kallade och alla drog i den här människan (jaja...). Hon visste redan att jag är sjukpensionär. Jag tänkte att hennes sociala post skulle göra henne empatisk så jag öppnade mig lite mer och förklarade att jag ibland är väldigt trött eftersom jag lider av kronisk trötthet, så jag visste inte hur jag skulle klara av att komma på träning varje vecka. Det kändes ju också lite besvärligt att inte kunna komma med egen bil. Jamen man får ju energi av att röra på sig, menade damen i fråga. Blablabla... det är svårt att låta bli att bli irriterad när andra predikar. När vi lämnade byggnaden efter träningen sa samma dam plötsligt åt mig, att hon inte ville retas med mig men tänk att hon hur lätt som helst åker hela vägen på cykel från sin dotters hus som ligger nära mitt enda hit till pirens spets! Jag kunde inte tro mina öron. Jag svarade ganska vasst att det är lite skillnad på att ha valet mellan cykel och bil än att alltid vara tvungen att kuta omkring på en cykel i alla väder. I bilen på vägen hem fick jag dessutom höra hur fint det varit på sommarkursen, och inte minst hur där t.om. varit två rullstolsbundna flickor och hur duktiga det hade varit. Nej nu, tänkte jag... Jag förstod att hon inte menade att jämföra mig, bara ge ett exempel på människor som finner lättnad för sina problem genom qigong, men det blev för mycket för mig.



Jag upplevde att det kanske är bättre att jag lämnar bort träningen med gruppen. Jag har inte råd att gå på alla de kurser de andra går på och har inte lust att höra om dem till lust och leda. Dessutom är jag den enda som är sjukpensionerad. När jag är bland friska människor verkar det som om de inte riktigt skulle tro på att jag är sjukpensionerad eller att FPA (försäkringskassan) gjorde rätt beslut. Jo, jag kan nästan fungera som en normal människa under ultimata förhållanden. Jag är visserligen mer än min sjukdom men jag är också min sjukdom!

Friska människor som tränar qigong reflekterar knappast över det faktum att andra sjuka/sjukpensionerade människor inte har kommit med här i Finland. Qigong är ju något som speciellt rekommenderas för olika sjukdomstillstånd och som visst har en god effekt på energifältet så jag försöker träna för mig själv så ofta jag orkar. Men sjukpensionärer har ofta inte råd eller ens krafter att delta i kurser. Så de som skulle behöva det allra mest blir som vanligt utanför. Det är så det fungerar här i världen.

Foto: Författaren praktiserar qigong på stranden, copyright 2008

Hur det gick med mina nya glasögon

I Hangö försökte man sälja mig felaktiga bågar och tog inte ställning till eventuella förändringar i min syn. Man suckade och stönade varje gång jag dök upp med mina "problem". I Helsingfors på Specsavers fick jag fantastisk service, och kände mig inte på något sätt som en kund av mindre värde. Då jag hade gått med de nya glasögonen i ett par dagar och inte kände att allt stod rätt till fick jag en tid hos dem strax innan jag skulle resa hem. De undersökte och diskuterade med mig mycket ingående det faktum att jag nu hade progressiva linser och huruvida jag verkligen ville ha dem i det här skedet. Jag skulle ha kunnat vänta ett par år. Hela valprocessen var så jobbig och komplicerad att jag kände mig mycket tacksam över att ha så pigga och tjänstvilliga kvinnor till hjälp. Garantin var ju i kraft en månad men det kunde ta mig en månad att bli van vid de nya linserna. Jag kände att jag inte skulle bli van vid att det mittersta fältet var så otydligt och de gick med på att göra om linserna.

Hangö social beviljade mig bara 350€ "för man får linser för det priset i Hangö". Hujsigt. Jag har hört att man i Karis får 100€ för bågar, max 500€ för linser, och dessutom kan köpa dem var man vill. De kände sig också tvungna att påpeka för mig att det hade stått i tidningen att socialen skulle vara stängd under juli månad och att jag kunde ha ringt numret som stod på deras dörr. Jag tycker det är lite speciellt att man förväntas läsa tidningen för att som kund få reda på vad socialen håller på med. Jag kunde ju inte heller förväntas att läsa tidningen med mina dåliga glasögon... och till sist så finns det väl inget medborgerligt tvång att måsta köpa och läsa stadens enda tidning eller alternativt springa på bibliotekets läsesal och köa för det enda stackars exemplaret? Och vad gäller lappen på socens dörr... tja, där fanns inga förklaringar annat än "ring detta nummer vid akuta fall". Vad är akut? Man tar också för givet att en dejourhavande inte kan göra beslut.

Vår stadsdirektör skrev ett långt och vimsigt brev om Hangö ekonomi som svämmade över av siffror. Kanske siffrorna var meningen att villa bort en. Han lovade nog att social- och sjukvården skulle vara säkrad under den ekonomiska recessionen men hastigt blev såväl socialen, tandvården som mentalvården tvångspermitterade för en månad.

Jag kände hur det kröp i skinnet på mig när jag fick beslutet. Jag känner att jag inte står ut med alla förmyndaraktiga kommentarer. Ett standarduttryck i mitt liv har blivit, "Ja, rätt ska vara rätt som min social tant brukade säga".