Radiointervju - igen

Jag fick fem minuter på radio Vega häromdagen. Jag är naturligtvis glad att få min röst hörd fast det tar på att tala om något så traumatiskt som mitt f.d. förhållande till socialen (det var några timmar av ångest efter intervjun - kanske man kan tala om posttraumatiskt stress syndrom). Det är svårt att dra sig till minnes allt som hänt under åren och summera alltihopa. Det kändes som att jag inte riktigt lyckades besvara frågan om hur socialen bemöter sina klienter. Radioprogrammet undersökte orsakerna till att var sjätte klient har klagomål angående socialens bemötande. Jag borde ha använt fler beskrivande adjektiv. Att de av allt att döma är fullständigt oförmögna att förstå människors psykosociala bakgrund och därför inkompetenta? Att de flesta inte är mer än kanslister och sålunda inte borde ha något att göra med klienternas problematik? Att de dessutom är löjligt petiga och småaktiga i sitt förhållningssätt och beter sig som om det gällde deras egna pengar?! Att de behandlar en som kriminell och snokar i alla klientens affärer... att man får känslan av att man inte har rätt till statens pengar om man inte gör rätt för sig som alla andra duktiga medborgare? Att man som sjukpensionär blir så förfärligt mycket sjukare av att ha med dem att göra - de gör inte livet lättare för en som man skulle förvänta sig, utan mycket, mycket svårare. Den som orkar kan läsa om allt detta på denna blogg. Förödmjukelserna går inte att beskriva i korta ordalag.