Det är bevisat; Hangö social är värst

Radioprogrammet om skillnaderna mellan kommunernas användning av pengar för utkomststöd var talande. För det första kom det mycket väl fram att Hangö hör till de mest krångliga städerna i det här avseendet. Exempelvis: då andra kommuner anser att det är enklare att ge betalningsförbindelse till apoteket anser man här att kunden måste finna sig att inte få en förbindelse. Här har man inget val. Jag har levat i tron att jag därför måste se till att mitt namn finns på apotekskvittot. Det är väl ganska logiskt att man bevisar vem det tillhör. I stället hittar man här i Hangö på att kunder inte vill bli märkta som social fall på apoteket samt att folk plockar kvitton från golven som de sedan ger till socialen. Sist jag var hos socialen och träffade den nya handläggaren gick hon med på att ge mig en betalningsförbindelse men skrev mycket noga upp precis vilka mediciner betalningsförbindelsen täcker just en viss månad. Hon tyckte att hon hade gjort något alldeles storartat genom att komma mig till mötes på detta sätt.

Då jag sedan fick höra att jag inte kan få ett redskap för att underlätta min dagliga motion (för det anses som hobbyverksamhet!) eller ens en dammsugare, fick jag ett nervöst sammanbrott. Följande dag sa handläggaren att hon behöver ett utlåtande från en läkare om vad jag har för fel. Något sådant har jag aldrig varit med om förut. Det borde vara självklart att man som sjukpensionär kanske inte har krafter att "springa omkring i skogen och hugga ved" som en okänslig bekant sade, eller att man inte heller kan städa sina golv regelbundet för hand. Jag skulle vilja se mig själv med min dåliga rygg och fibromyalgi släpa ut de stora mattorna för att hacka dem för hand... För att inte tala om att skrubba dem rena. Eller krypa omkring på golvet och fånga upp dammtottor för hand... Gode gud! Om du finns, förbarma mig och låt mig slippa den här staden.

Som jag uppfattade det svarade chefen inte direkt på några frågor, föreföll renons på medkänsla, och tycktes inte anse att lagen kräver att varje person som söker utkomststöd ska beaktas som en individ. Det sorgligaste är ju just det, att de inte tar ens individuella situation i beaktande i den här staden. Att man som sjukpensionär t.ex. har en tendens att samla på sig mer krediter eftersom man måste förnya saker i hemmet och skaffa nya kläder ibland. Av de 400 € jag ska leva på går ungefär 100 till skulder, 100 till kattorna, 100 till adsl och telefon, och så blir det 100 kvar för mat och akuta behov. Sedan får man hela tiden höra att det man ber pengar för måste betalas från grundpenningen. Kan någon få detta att gå ihop??

Jag skulle vilja veta vart alla överlopps pengar som Hangö stad inte använder som kompletterande och förebyggande utkomststöd hamnar? Månne de går i ledningens egen ficka?

Radioprogrammet finns på webben, programmet heter Granskat och syns på Yles Arena. Det kom ut i radion den 6:e och den 10:e.

Social "humor"

Socialens bortförklaringar 2009:

• De har beslutat att inte skriva ut betalningsförbindelser till apoteket därför att människor inte vill bli igenkända som socialfall på apoteket.
• Enbart i akuta sjukdomsfall kan de skriva ut betalningsförbindelser till apoteket.
• De kan överväga att skriva ut betalningsförbindelse om man inte kan lägga ut för dyra mediciner bara om man lämnar in alla sina recept hos dem och väntar med att skaffa sina mediciner, samt ser till att man har räknat sina piller mycket noggrannt.
• De måste kolla ens recept för att någon läkare i Kyrkslätt skrev ut mängder av salvor för dyra pengar.
• De måste kolla ens recept för att folk har plockat kvitton från apoteksgolvet som de gett till socialen för att få ut pengar.
• Jag kan inte få pengar för skötande av den dåliga rygg som jag har sjukpension för, med konditionsredskap, för det anses som hobbyverksamhet. Dessutom kan man motionera gratis.
• Jag kan inte få pengar till en dammsugare för att man kan borsta sina golv för hand (oberoende om man är ryggsjuk eller inte).
• Om jag vet att min dammsugare kommer att gå sönder måste jag spara varje månad från 400 € för att kunna köpa en.
• Om jag inte har pengar till en dammsugare för 39 € så måste jag ta kontakt med en skuldsanerare, för det är inte socialens sak att rådgöra om min ekonomi.
• Om jag har svårt att ringa viktiga samtal så kan jag nog få göra det gratis på diakonianstalten.

När man inte ens får en dammsugare utan får borsta mattorna för hand

Jag fick besöka en ny handläggare på socialen. De är alltså inte social arbetare och jag undrar om det någonsin var på det här viset i Helsingfors. Hon verkade klarare och redigare men förhöll sig helt negativt till att jag skulle få förtjäna något över huvud taget. Av Annvi Gardberg som gjorde dokumentären om mig och som sedan följde upp i programserien "Granskat" om skillnader mellan hur man blir behandlad av socialen i olika kommuner fick jag höra att Hangö hör till de allra mest krångliga städerna i det här avseendet. Programmet sänds 6.2 kl.13.03 samt 10.2 kl. 21.10. (Programmet finns sedan på webben.) Hon fokuserar i programmet på hur olika kommunerna tolkar tagandet av lån av utkomststödtagare. Jag hoppas att hon kommer att betona, att man som sjukpensionär tvingas gå till socialen för utkomststöd vilket gör att man i praktiken tvingas leva hela livet ut på en peng som var planerad enbart för kris situationer.

Jag har sjukpension för att min rygg är skadad, och det är klart att jag skulle behöva motionera varje dag. Jag motionerar så gott jag kan här hemma men det blir ena handa och omotiverat. Jag bad socialen om hjälp för ett köp av en cross-trainer, som skulle hjälpa mig att mobilisera hela kroppen. Svaret var som vanligt nekande med motiveringen att man kan motionera gratis! Dessutom ger de inte slantar för hobbyverksamhet. Jaså HOBBY?? Och säg mig var det finns en konditionssal där man kan motionera gratis?! Och om det mot förmodan finns så ska jag ta mig dit i ur och skur... då jag behöver motionera varenda dag. De kunde åtminstone låta bli att tillägga dessa förnumstiga små kommentarer som får en att krypa ur skinnet. Såhär äckligt var det inte i Helsingfors för sådär 8 år sedan. Då kunde man få en slant för självterapi och dammsugare, och man slapp alla idiotiska ursäkter.

Sedan gick min dammsugare sönder och jag bad om en ny, vilket inte var något problem i Helsingfors. Det enda är, att de billiga dammsugarna går sönder ungefär efter tre år och så ska det skaffas en ny. "Den kan vara livsfarlig", sa min mamma då jag berättade att den lät underligt och var kokhet. Jag har inte kunnat städa ordentligt på två veckor medan jag har väntat på beslutet. Mina mattor är redan oerhört dammiga. Beslutet var nekande, med motiveringen att man kan städa sitt golv för hand! Då blev jag helt hysterisk, ringde upp damen som gör besluten och skrek att de inte är kloka i huvudet och att jag inte orkar mer med deras skit. Ska jag med min dålig rygg krypa omkring och borsta och skura på golvet?? Hennes argument var att jag om jag har så mycket skulder att jag inte kan köpa en dammsugare för 39 € så måste jag ta kontakt med en skuldsanerare. Jag stod och gastade som en idiot på gatan och cyklade hem med tårarna strömmande. Jag vet mycket väl att det inte hjälper att gå till en skuldsanerare med några tusen euros lån. Varför skulle jag tvingas hamna på svarta listan bara för att socialen är så mycket snålare än på andra orter? Dessa social handläggare är ju dessutom fullständigt inkompetenta att bemöta en sjukpensionär, ge vettiga råd samt hjälpa med småsaker då det ju ändå enligt ombudskvinnan finns en marginal som de kan använda sig av. Jag hade dessutom inte sett att Fortum skickat mig en nota på vad de är skyldiga mig och att det gjorde att jag inte kunde få något utkomststöd den här månaden och knappast heller nästa. Det tog länge innan det gick upp för mig att jag sålunda skulle tvingas betala hela hemförsäkringen själv, trots att jag just blivit lovad att få den ersatt. Det kom bara en liten handskriven lapp om att jag borde ringa till Fortum och ändra det så att deras skuld dras av på mina elräkningar. Jag fattade inte på vilket sätt det skulle gagna mig. Jag hade sovit dåligt och dessutom är det som om min hjärna skulle bli djupfryst när jag öppnar posten från social byrån. Det är så obehagligt och jag förstår i allmänhet ingenting utöver det normala. Handläggaren tyckte att hon hade gjort mig en enorm tjänst för att hon trots allt hade gett mig en betalningsförbindelse för dyra mediciner vars kostnad överskrider utkomstödets överskott på 15 € (den här månaden).

Jag hatar att hata. Jag känner mig redan usel som det är: att bli så frustrerad över att jag ska tvingas tigga och alltid få ett nej och över att tvingas ha med denna vedervärdiga instans att göra. Jag sa att jag är så deprimerad att jag har lust att hoppa i sjön. "Aj skulle du hoppa i sjön över en dammsugare?", undrar damen. "Nej för FAN för att ni har gjort mitt liv till ett rent HELVETE i fyra års tid!!"

Jag MÅSTE slippa dem. Jag måste, jag måste, jag måste. Jag orkar inte längre. För att inte tala om att social lagen till sist ändrades så att de minsta pensionerna ökar med 100 €, men det träder inte i kraft förrän om två år och då har nog inflationen redan tagit hand om pengarna. Och hur går det med utkomststödet? Dras det då in?