Radiointervju - igen

Jag fick fem minuter på radio Vega häromdagen. Jag är naturligtvis glad att få min röst hörd fast det tar på att tala om något så traumatiskt som mitt f.d. förhållande till socialen (det var några timmar av ångest efter intervjun - kanske man kan tala om posttraumatiskt stress syndrom). Det är svårt att dra sig till minnes allt som hänt under åren och summera alltihopa. Det kändes som att jag inte riktigt lyckades besvara frågan om hur socialen bemöter sina klienter. Radioprogrammet undersökte orsakerna till att var sjätte klient har klagomål angående socialens bemötande. Jag borde ha använt fler beskrivande adjektiv. Att de av allt att döma är fullständigt oförmögna att förstå människors psykosociala bakgrund och därför inkompetenta? Att de flesta inte är mer än kanslister och sålunda inte borde ha något att göra med klienternas problematik? Att de dessutom är löjligt petiga och småaktiga i sitt förhållningssätt och beter sig som om det gällde deras egna pengar?! Att de behandlar en som kriminell och snokar i alla klientens affärer... att man får känslan av att man inte har rätt till statens pengar om man inte gör rätt för sig som alla andra duktiga medborgare? Att man som sjukpensionär blir så förfärligt mycket sjukare av att ha med dem att göra - de gör inte livet lättare för en som man skulle förvänta sig, utan mycket, mycket svårare. Den som orkar kan läsa om allt detta på denna blogg. Förödmjukelserna går inte att beskriva i korta ordalag.

Att vara beroende av knoppiska psykiatrar

Jag tvekar att skriva ännu en gnäll post. Mycket har blivit bättre för mig i och med att jag har träffat en man - vi planerar en framtid tillsammans. Men så länge jag är kvar i Hangö kommer det att kännas betryckande. Säkert kommer det svårigheter emot i framtiden, i förhållandet till myndigheter eller bara för att jag kämpar med en kronisk sjukdom som gör mig mycket trött och sårbar. Jag tänkte trots allt skriva ner en händelse som upprörde mig väldigt mycket. Jag har tidigare talat om att jag inte har fått någon vidare läkarvård här i stan. Jag har haft svåra magsmärtor sedan hösten, kanske för att jag blev så stressad av händelserna under 2009. Jag har haft alla möjliga andra smärtor också, men inte fått någon vidare hjälp. Eftersom man inte kan bli hjälpt över gränserna får man nöja sig med den vård som finns att tillgå där man bor. Ännu ett minus för finska staten.

Ett av mina största problem är att min sjukdom framhäver mina sömnproblem, så det är en daglig kamp att försöka hålla regelbundna sovtider och klara sig utan alltför mycket mediciner. Jag är givetvis hänvisad till en psykiater för dessa mediciner. Av de två som finns tillgängliga tror den ena inte på fibromyalgi överhuvudtaget, medan den andra inte tycks ha någon uppfattning om hur sjukdomen påverkar psyket och sömnen. Jag har inte känt att jag har kunnat få min sak förklarad för den senare. Dessutom är denna person inte tillgänglig tillräckligt ofta så jag har försökt jonglera med mina mediciner på egen hand. På hösten gav X en ny medicin och sade kort, att "den lugnar ner dig". När jag kom hem såg jag på internet att det var fråga om en anti-depressiv medicin. Jag har prövat dem förut men har upplevt att de gör mig till en zombie utan livsgnista. Jag blev väldigt arg på att X inte diskuterat saken med mig, särskilt som X visste att jag inlett ett förhållande.

När jag besökte X på nytt efter sådär 3-4 månader väntade jag i tio minuter innan X kallade in mig efter att en kollega gått ut. X klagade på att jag var sen eftersom vi hade en kort tid, bara 30 minuter, och det var 20 minuter kvar. För det första hade jag inte varit sen, utan väntat på X eftersom X ofta var sen. För det andra hade jag inte blivit informerad om att det var en kort tid. Jag  sade sedan ifrån att jag inte uppskattat att få en anti-depressiv medicin. X blev mycket defensiv och sa att hon informerat mig om anti-depressiva mediciner hur många gånger som helst. Det är inte sant, vi har inte talat om dem förut. X räknade sedan upp alla eventuella biverkningar. Det var ju för att jag redan kände till dem som jag inte vill ta pillren. Därefter försökte jag snabbt förklara min sömnsituation men X:s svar var, "ja, inte kan jag göra något, du gör ju ändå som du vill och går din egen väg". Jag blev alldeles stum av häpnad, allt var så oprofessionellt att det kändes som om jag hamnat i någonslags parodi som skulle visa sig vara Candid Camera. X gick till datorn och började läsa upp för mig vad X skrivit om mig sedan vi inlett patientförhållandet. Jag mindes nog allt X gett mig så jag förstod inte vad det här handlade om. Jag satt otåligt och väntade medan klockan tickade iväg - min tid. Jag hade sagt åt X att jag har haft stora svårigheter att få sovet en hel natt men att det varit bättre på sistone så kanske jag kan fortsätta med den gamla medicineringen trots allt. X har tidigare insinuerat att jag inte kan ha insomnia om jag sover hela nätter, och där slutar konversationen. Jag kan inte sova utan, det är något som hänger ihop med den stress jag upplever i min situation som sjukpensionär och hunsad, men också med det fibromyalgiska syndrom som uppstått i barndomen. Jag bad att få diverse mediciner så att jag har lite olika att pröva på beroende på hur min natt ser ut - X borde veta att jag inte är beroende av något men X envisas med att tjata om att vissa mediciner är beroendeframkallande. Jag vet inte om jag ska stå på huvudet för att bevisa att jag inte missbrukar mediciner. Det är bara så olika beroende på vilken sorts trötthet jag har haft under dagen eller om jag är mycket uppvirad av stress. X blev alldeles chockad då jag föreslog fem mediciner. Det var inte alls något ovanligt eftersom jag har en komplex sjukdomsbild. Men X tycks ha gått i lås. X sa att jag inte med allvar kan mena att X ska skriva ut fem mediciner åt mig. X var villig att skriva ut två och resten kunde jag gå och be om någon annanstans hos en allmänläkare. Ett recept som jag glömt att hämta kunde jag lämna in för förnyelse. Det tog över en månad innan jag fick det tillbaka, och det var bara en ren tur att det var en medicin jag försökt klara mig med små doser under en längre tid så att jag inte blev utan för en hel månad.

Det har gått ett par månader men jag har känner mig väldigt ångestfylld vid tanken på att tvingas besöka samma psykiater igen. Jag tror att jag inte klarar av det. Antingen kommer jag att vara för ilsken eller så får jag inget ur mig alls. Jag kan inte utsätta mig för det igen.

Det finns ingen ursäkt för att all social service är så undermålig - fast jag medger att det mesta jag har sett och hört om psykiater är att de själva har stora problem. Nu finns det inte ens en post längre, och detta är ändå en stad. Man tvingas gå till R-kiosken och trängas för att få post service av unga biträden som inte vet ett jota - jag har inget positivt att säga om dessa förändringar. Det ser ut som om jag är på väg bort snart... och kommer inte att se tillbaka.

Slutet?

Min kamp med de sociala myndigheterna har varit lång och mycket stressande, så det är kanske inte så konstigt att jag har början till magsår och en ännu mer kronisk sömnlöshet än den varit innan. Jag vill inte längre ha något med dem att göra. Jag har överlevt tack vare vänner och bekanta, men hur det går i fortsättningen vet jag inte. "Smärtgränsen" för ekonomisk överlevnad är 1000 € anser FPA, medan jag nu har 400 € för alla utgifter inklusive elektricitet, värme och mediciner. Mitt besvär till socialen ledde enbart till att jag ombeds framlägga ett nytt besvär. Hur och vart, vem vet. Mitt klagomål till justitieombudsmannen ledde inte heller till något. Det finns uppenbarligen ingen vilja att förstå och hjälpa den som är en andra klassens medborgare. Ingen vill ta ställning och socialen försöker givetvis blanda bort korten. Följande meningslösa dravel talar väl för sig självt och kräver knappast några fler kommentarer från min sida. Jag orkar inte kämpa mer.