1400 pund per person och månad är "smärtgränsen" i Storbritannien

Enligt en undersökning som publicerades på BBCs webbsidor måste en person ha netto 1400 pund (i dagens läge sådär 1600 euro) i månaden för att kunna bidra till det brittiska samhället på ett meningsfullt sätt, något som ju i princip är i statens intresse. Naturligtvis klagade intervjuobjekten på att 1400 pund var på tok för lite. Det känns lite bittert när jag och många andra får 500 euro i handen per månad. Min man har en liten arbetspension från ett välbetalt IT arbete i det förflutna, men den är något mindre än min sjukpension/folkpension (efter att FPA bestraffade mig genom att minska pensionen med nästan 1/6 del då jag blev gift). Han försöker klara av våra ekonomiska trångmål genom att fortsätta som egen företagare för låginkomsttagare får s.k. "tax credits", en summa på ungefär 200 pund per månad som visserligen är för honom men min inkomst har tagits i beräktningen. Det blir alltså just under 1000 pund i månaden för två personer. En av de värsta utgifterna är kommunskatten, som är 100-150 pund i månaden beroende på var man bor.

Som arbetslös ska två personer klara sig på 90 pund i veckan, det är tyvärr en så urusel situation i dagens globala depression att det helt enkelt inte lönar sig för oss.  I den situationen förväntas man sälja sitt hus och leva på hyra i stället (och då behöver staten inte betala ut bidrag så länge man lever på huspengarna). Även om vi bara äger 1/3 del av vårt hus så skulle det ju vara att kasta pengar i toaletten. Dessutom är husmarknaden stagnerad just nu, speciellt i de fattiga områdena så som Wales, och huset är inte mycket värt. Vi skulle gärna flytta men vi kan inte få ett bättre hus någon annanstans och man tvekar att trötta ut sig med ytterligare en flytt. 

Det som är annorlunda här är att man som fattig har rätt att ha TV licens och bredband utöver eventuella socialbidrag i stil med resor till specialläkare (den här förmånen kan vi eventuellt få). De räknas alltså som grundförnödenheter. I Finland ska man bara sitta och räkna spindlarna i taket, man har inte rätt till någon form av underhållning eller något sätt att från sitt hem ha kontakt med yttervärlden. Nej, man ska bara cykla ut i snöstormen så att man får en timmes internet tid på bibban, eller så kan man sitta bland illaluktande lodisar i tidningssalen. Som jag har påpekat förut så meddelar sig socialen i Hangö där jag bodde med sina klienter via tidningen, inte någon chans att jag skulle veta vad de har för sig då jag inte ens har koncentrationsförmåga till att läsa. Här finns det massvis med allmänna datorer, dels på biblioteket och dels på ett s.k. "resource center", och det är ingen snäv tidsbegränsning. 

Min man var i tiderna ganska rik, men när man har pengar så brukar man ju inte i allmänhet spara. Han reste jorden runt i ett år, det var nog på alla sätt en bra grej för honom.

Konstverk: Abstrakt fotografi av utsidan på en sopcontainer.

BESTRAFFAD NÄR MAN GIFTER SIG - 68 EURO BORT FRÅN FOLKPENSIONEN

Min lyckliga stjärna förde Martin till mig och vi lyckades mot alla odds flytta till hans hus i Wales. Vi fick mot alla odds ett nytt huslån, remortgage. Vi har båda två små pensioner - jag har den minimala folkpensionen och han har en arbetspension som är ännu mindre. I hans fall är det alltså fråga om en pension som han samlade på sig då han arbetade som högt avlönad dator expert, och som han valde att ta ut före pensionsåldern. Vi har m.a.o. mindre än 1000 euro att leva på i månaden. Vi försöker klara oss som konstnärer men det är hårda tider och vi har inte lyckats sälja något av värde. 

Då vi flyttade hit förstod vi att det inte var bråttom med att uppge vår nya civilstatus för skatteverket så att Martin kan få det som kallas för taxcredit. Han får normalt en viss summa per månad för att han förtjänar så lite. Det finns inga jobb men att göra sig arbetslös lönar sig inte i vårt fall för vi skulle inte få några förmåner för att det som man förväntas leva på som arbetslös är alldeles löjligt lite. Jag har förlorat de sociala förmånerna från Finland och kan inte få några här heller. 

Jag tar fortfarande emot folkpension från Finland, den var ungefär 580 euro i månaden. I och med att jag gifte mig bestraffades jag emellertid och blev utan 68 euro per månad. Det är en alldeles löjligt liten summa, som närmast verkar symbolisk. Men den betyder mycket för oss. I princip har vi det så svårt (t.ex. kommunskatten är redan över 130 pund i månaden) att jag inte har en enda slant till övers för något eget. I tiderna då jag frågade om dessa saker på FPA smilade damen och sa, ja om du gifter dig så kan du ju leva på mannen, det är väl bra! Jag fick onda tankar. 

Tyvärr blev det strul med skattemyndigheterna här i Storbritannien därför att vi borde ha anmält oss så snart vi kom till landet. När vi väl lämnat in vår ansökan tappades den bort, och det finns inget spår av den. Ingen kommer någonsin att erkänna detta. Till slut efter att vi då varit utan denna extra inkomst i nästan ett år och börjat samla på oss ansenlig kredit, fick vi meddelande om att vi kan få 170 pund i månaden och tre månader retroaktivt. Jahaja. Lite kunde vi betala bort av våra skulder. Processerna fortsätter emellertid och vi vet inte vad nästa beslut kan ge av handen. Plötsligt blir vi av med pengen och hamnar att betala extra. Ingen vet eller förstår hur det egentligen går till.

Vi har alltså heller inte råd att besöka Finland och mina två åldrande föräldrar, och min pensionerade mamma som så gärna vill komma och hälsa på oss har inte en euro extra att göra något roligt med. (Dessutom har de billiga flygen slutat gå till Finland). Min mamma har knappt råd att hålla min gamla bil så att hon slipper cykla på isiga vägar och med dålig rygg.

Min mamma var på Spotlight i TV i april. Jag trodde det skulle handla om hur jävligt det är för pensionärer då de beskattas så hårt om de gör en extra förtjänst, och hur svårt livet är för dem. Det kunde verkligen ha kommit tydligare fram i programmet. Mest fick man se på gamla foton på pensionärerna i yngre år. Programmet gick ut på någon politisk fundering som jag inte längre minns. Min mamma hade sagt en hel del på skarpen och jag vet att hon kan! Men det mesta var bortklippt så det blev typiskt lamt och finlandssvenskt. Allt är ju trots allt ändå bra i mumindalen.

Post Scriptum: Det är i slutet av juli nu och FPA vill ha tillbaka de 68 euro per månad som de betalat ut innan jag visste om att jag skulle bli bestraffad såhär. Eftersom vi inte kan betala tillbaka det så måste vi väl bara försöka bevisa för dem att min man inte är rik.