Besegrad

Min blogg kritiserades för det namn jag har valt. Jag hittade på det för bara en kort tid sedan då jag beslöt mig för att göra sidan mer personlig. Enligt kritikern borde jag inte framställa mig som avfall utan som någon som auktoriteterna "försöker" stjälpa på sophögen men utan att lyckas. Sanningen är att jag aldrig har haft speciellt dåligt självförtroende men nu börjar jag känna mig besegrad och fullständigt apatisk, och tanken att jag är ett slags avfall eller åtminstone "onödig" är inte långt borta. Orsaken är det som jag upplever som en slags mobbning eller diskriminering från socialens sida (de kanske inte menar att attackera mig men deras fadda medelklassmoral och brist på psykologisk beredskap gör dem ytterst olämpade att ha med sjuka personer att göra). En annan orsak är att jag p.g.a. min isolation har tvingats idka nätdejting men med extremt tråkiga följder. De upprepade slagen under bältet har undergrävt all självkänsla och hopp om att en sådan som jag skulle kunna få sällskap. Känslan av att vara marginaliserad och alienerad från resten av mänskligheten blir bara större. Jag vet inte mera vad som skulle kunna överbrygga detta faktum. Det känns i alla fall så just nu.

Det känns väldigt förgörande att bära på så många negativa känslor och dessutom känna sig maktlös inför dem. Negativitet har en tendens att föda mer negativitet. Snart finns det inget positivt kvar i mitt liv längre. Det känns som om allt bara upplöses, en sak åt gången. Jag försöker tycka om det jag trots allt ändå har - ett tak över huvudet, t.ex. Men det är svårt att inte vara likgiltig. Jag orkar inte bekämpa det just nu - jag har trots allt kämpat så väldigt mycket i hela mitt liv.

Radioprogrammen kanske gör någon skillnad, vad vet jag. I princip har jag varit villig att offra en del av mig själv för ett gott ändamål. Vad spelar det för roll, har jag tänkt. Jag har väl inget ego och falsk stolthet att skydda. Men i verkligheten har det bidragit till en ökad känsla av utsatthet, otrygghet och förödmjukelse. Jag trodde jag var stark men jag inser nu att allt det jag har gjort sedan allt började på allvar år 2003 när jag blev slutgiltigt sjukpensionerad har undergrävt min integritet och motivation. Jag kanske inte är en stolt person, men jag förstod inte att värdighet, som är en mera djupt gående och fundamental känsla än stolthet, skulle ta så mycket stryk. Nu känns det som att jag inte har mycket kvar att leva för. Jag måste försöka hänga kvar för mina katter och mina föräldrar. Det är allt.

Visst har jag talat med ombudsmannen. Men vad hjälper det? Att klaga leder ingen vart i ett såpass totalitärt och ovänligt land som Finland. Jag har mest bara blivit kritiserad för mina val. Hur man än ser på saken så skiner den klassiska arbetsmoralen och jantelagen alltid igenom. Om man inte arbetar så får man inte heller ha anspråk. Jag får t.ex. höra att jag kanske bryr mig om hur mina glasögon ser ut bara för att jag är konstnär, så det anses tydligen inte som någon grundläggande rättighet att bry sig om hur man ser ut. Bara för att jag bor i en småstad så behöver jag väl inte gå omkring och se ut som en trashank? Andra behov av praktisk karaktär dementeras också. På det stora hela så ska mina åsikter omkullkastas om de inte passar in med konvenansen. Man blir inte uppmuntrad att protestera mot gällande lagar, snarare tvärtom. Jag tror inte att det är någon illusion att alla medelklass människor gaddar ihop sig gentemot dem som sticker ut från mängden.

Presidenten har medgett att det kan vara si som så med mänskovärdet i en våldsam och depressiv stat som vår, och i radioprogrammet om moms sänkningen kom det fram att Finland håller på att falla ut ur den nordiska välfärdsmodellen (vi har alltid haft svårt att hänga med). Det enda som går att reda ut är petiga tekniska problem. Jag är inte intresserad av något gemensamt samtal med ombudsmannen och handläggaren. Det är för att jag inte längre orkar försöka få min röst hörd. När jag klagar tycks saker bara bli värre och jag får en känsla av att bli utsatt för personlig vendetta och kyla. Jag kommer nog inte att skriva mycket här mera. Jag kan ju bli stämd för min ilska och dessutom läser ändå ingen det jag har velat föra fram. Det här är en värld i vilken man står allena, och inte kan förvänta sig någon större sympati av andra människor. Här är det de starkaste som överlever. De överlever just därför att de inte ödar tid och energi på de svaga. Låt oss hoppas att djupare livsvärderingar vinner någon gång i framtiden. Under tiden får de svaga försöka finna sätt att orka vidare och inte duka under även om de inte passar in i klichéerna om den starka och okänsliga individen.

Exempel på socialens opsykologiska kommentarer

För att belysa social byråns förhållningssätt till en stadigvarande och sjuk person som jag har jag valt att presentera några beslut här. Tyvärr hittar jag inte just nu den i vilket det stod att jag ska torka av golven för hand. Men jag tycker att man från dessa kan se att förhållningssättet är förmyndaraktigt och kyligt, och ganska sårande för en känslig person som redan är besvärad av tvånget att tigga varje månad. Jag har i tidigare bloggar talat närmare om mina reaktioner då jag har fått dessa tråkiga beslut. Att bli dirigerad till en billighetsbutik för att köpa en leksaksdammsugare för 40 € efter att jag tvingades producera läkarutlåtande, att få höra att det fanns info på socialens dörr i sommar när de var på semester är löjligt eftersom det bara stod ett telefonnumer "vid kris" och jag inte i mitt stressade tillstånd hade sinnesnärvaro att förstå att man kanske kunde få ett beslut av dem trots allt, att bli hånad för att jag har valt min egen optiker och inte få någon vettig ersättning för glasögon jag tvingades skaffa medan socialen var på semester, samt att få höra att jag ska motionera gratis och anta att de menar promenad, är bara några exempel på hur man blir behandlad. Att sedan plötsligt bli krävd på min pappas kontoutdrag utan att ens bli tillfrågad vad saken gäller, känns som en hämndakt med syfte att få fast mig för bedrägeri (jo jag sitter förstås på några hemliga miljoner och utnyttjar systemet för hundra euro i månaden helt på pin kiv!). Jag har bett att inte behöva emotta sådana dryga och fullständigt onödiga kommentarer men i stället har jag upplevt att tonen har blivit om än mera kylig. Det känns som om de inte är nöjda innan de har mitt huvud på ett fat.

Hör på det informativa och avslöjande programmet "Granskat" i vilket jag medverkade förra veckan: http://arenan.yle.fi/audio/399656

Skillnaden mellan att bli alkoholist och pillerist

Tyvärr är det dyrt att bli alkoholist. Samhället uppmuntrar ju nog till drickande men fördömer det samtidigt. Så på en låg pension är det inte så smart att ta upp drickande. Speciellt om ingen social bonus medföljer. I stället är det bara att käka ångestdämpande piller för att klara av den press man kontinuerligt är utsatt för. Det är ju socialen som är den största orsaken till ångest. Lyckligtvis betalar de också för pillren.

Det tråkiga är ju att man inte blir glad av att ta lugnande mediciner, bara slö. Det enda pillret som gjorde en lite lugnare och samtidigt uppåt blev borttaget från den europeiska marknaden för att (och detta har två farmaceuter sagt åt mig), "zigenarna ger det åt sina tävlingshästar". Så nu är det bara att käka andra psykofarmaka. Det finns ju ingen annan lösning. Marijuana får man inte odla, tobak gör att man dör en snabbare och plågsammare död i ännu större armod, och massage kan man givetvis glömma. Inte har man heller lyxen av fysiska närhet från en partner, för ingen vill ju ha en. Ju längre livet i isolation och ångestfylld stress fortgår, desto svårare blir det att komma överens med andra människor. Eftersom det enda sättet att umgås är via internet så råkar man ut för alltför många stolliga män som prövar ens tålamod. Faktum är att allt färre kan förstå hur man har det, och ingen vill ju egentligen veta. Så är det. Så här tänkte jag inte att livet skulle bli när jag studerade och försökte skapa mig en plats i samhället.

Att få komma bort någon gång

Jag har naturligtvis inte pengar att resa någonstans, så jag får lov att försöka trivas där jag bor. Det är inte så lätt för en sådan som jag, som är i stort behov av nya intryck och stimulans på ett lugnt och sansat sätt som jag orkar med. Jag blir lätt uttråkad. Jag kämpar mot apatin, för det ligger inte i min natur att vara en soffliggare. Men ändå blir det så att många dagar är soffdagar.

Det kan förstås låta som att jag har offer mentalitet och tycker synd om mig själv. Man är dock bara människa. Även den tuffaste och mest självständiga individ dukar småningom under när det inte finns någon förändring att se fram emot. Det är politiskt okorrekt att säga att det inte finns något hopp. Världen är full av hurtbullar som inte står ut med tanken att en annan människas liv kan rinna ut i sanden och att det inte finns hopp om förbättring. De kräver att man ska vara stark, in i det sista. Jag skulle vilja framhäva rätten att få vara svag och orkeslös när motkrafterna är för starka. Som jag ser det kan man bara finna en känsla av förnyat hopp om man har medgett att situationen är hopplös. Någonstans kryper lusten att leva fram och så orkar man vidare, ett tag till. Men det är ju inte alltid det går så väl. Det finns individer som dukar under. Som jag ser det borde medmänniskorna förstå och acceptera detta, för egentligen projicerar de bara sina egna rädslor på dessa människovrak. Världen skulle vara en lugnare plats om folk slutade upp med att predika om hur präktig man hela tiden måste vara. I stället kunde de göra något konkret för att förändra de svagares levnadsförhållanden. Tänk på det. Plis.

Det är ett faktum att det finns människor som har behov av att utöva makt och andra som faller offer för maktbegäret. Där emellan finns det en medelklass som helst inte vill veta något om sociala problem. De är ofta hyggliga individer, men ack så klumpiga i sina ordval när deras altruism verkligen ställs på prov. De som är offer i samhället har naturligtvis alltid en möjlighet att försöka förbättra sina egna attityder och kämpa emot tendensen att allt mera börja bete sig som ett offer i förhållande till andra människor. Kanske har de ytterst t.om. valt sin lott. Men man måste alltid komma ihåg att det är en svår situation eftersom andra människor mer än gärna hjälper till att undergräva dessa personers integritet och personliga kraft. Det är helt mänskligt... allting är mänskligt. Det är också mänskligt att misslyckas och inte vara den duktiga överlevaren som alla vill att man ska vara.

Jag hoppas att jag inte dukar under och för evigt fastnar i en offerposition. Men jag kan inte veta när mina krafter tryter. Sjukdomen och de sociala omständigheterna gör att mina nerver är i ett mycket dåligt skick. Jag har mycket svårt att behärska mig och kan bete mig konstigt och oöverhalat i förhållande till andra. Jag tror nog det kan bli bättre... Men jag skulle behöva en vilosemester för det. Dessvärre så har man egentligen inte rätt att resa någonstans om man är bunden till utkomststöd.