Radiodokumentären "Vivi-Mari och socialen - om rätten att vara en krånglig kund" finns nu att avlyssna på webben. Personligen tycker jag inte att rätten att vara en krånglig kund var pointen utan snarast varför man tvingas vara krånglig och huruvida det leder någon vart. Jag hoppas att problematiken blir bättre belyst i programmet "Granskat" i februari (se Yle's ARENA). Jag hoppas att fotografiet som valdes att representera dokumentären inte skrämmer folk - det var det absolut värsta fotot... Mitt namn var också fel stavat. Man ser ju inte en gåvohäst i munnen så jag har inte velat beklaga mig alltför mycket, men uppriktigt sagt är såväl jag som min mamma ganska störda över hur många element i programmet som var ovidkommande. Min mammas situation har t.ex. inget att göra med min, ändå tog hon upp en stor del av programmet. Det var en massa tjat om småslantar och bortkomna skedar som kunde ha redigerats och ersatts med väsentligare angelägenheter. Nåja. Dessa händelser ger mig alltid mera ångest ett tag framöver men kanske de gör någon nytta.
Orsaken till att jag kontaktade Yle var att jag fått nog av att bli förmyndaraktigt behandlad av socialen men framför allt därför att det måste bli någon ändring på lagen för sjukpensionärer. Jag har alltså sjukpensionerats i såpass tidig ålder att min pension är för liten för att jag ska kunna klara mig. Den är 560 € i månaden. Därtill kommer bostadsbidraget så jag står själv för 100 € för hyra. Då jag bodde med en man i Helsingfors fick jag bara 400 € i månaden därför att de på den tiden tog 100 € i skatt och han förväntades stå för hyran eftersom han var lönetagare. Det var knapert men lite bättre än nu då jag är ensam och får stå för allting själv. Tyvärr blev det gräl då vi skildes om det faktum att jag bidragit med så lite till hushållet. Den här mannen var inte så villig att dela på sakerna kristligt, fast det var jag som varit ute i butikerna och shoppat en stor del av det vi anskaffat. Det känns ganska hemskt att veta att jag inte kan vara självständig om jag ingår ett nytt förhållande. Och vem skulle vilja ha en sådan som jag? Det måste vara en mycket motiverad man som inte bryr sig om min situation utan om mig - finns det någon sådan i den här världen? Jag har emellertid lärt mig att inte låta desperationen göra att jag säljer mig själv billigt till först bästa som vill ha mig. Det har varit en svår läxa men vad annat kan jag göra? Jag vet att jag har mycket att ge men det handlar ju om alldeles andra saker än det som de flesta värdesätter i dagens värld. Jag är en mycket gladare och lekfullare person när jag befinner mig i gott sällskap så det vore verkligen viktigt för mig att ha en trygg och insiktsfull partner.
Jag tvingas alltså vända mig till socialen för utkomststöd därför att jag har elvärme. Jag skulle kanske klara mig något sånär om det inte vore för just värmen som gör att min räkning är över 100 € i månaden. Socialen räknar bort 60 € från min pension så jag får sådär 50 € från dem. Därutöver betalar de för receptmediciner men av någon anledning har de i Hangö beslutat att man inte kan få betalningsförbindelse till apoteket annat än om man är akut sjuk. Hm, om man är akut sjuk har man kanske inte tid att springa till socialen efter en förbindelse? Är man kroniskt sjuk finns det väl inget att misstänka angående medicinerna? Chefen sade åt Yles reporter att beslutet gjorts därför att folk inte vill bli märkta som socialklienter på apoteket! Kan något vara mer provinsiellt? Man märks ju ändå eftersom man måste be om ett paragonkvitto. Detta tappar man ofta bort, eller så gör socialen det. Man tvingas alltså lägga ut för sin medicin oberoende hur dyr den är och vilken tid på månaden det är. Personligen har jag inga pengar kvar efter att jag betalat alla räkningar i början på månaden och fyllt på lite i mitt tomma kylskåp. Det leder till att jag tvingas låna av min mamma som oftast inte heller har pengar eftersom hennes pension är mycket låg. Sedan får jag springa med kvittot till socialen, vänta på att få pengarna tillbaka, och kanske göra en ny tur till apoteket för att ta ut fler mediciner som jag inte hade råd med första gången. Osv, osv.
Som utkomststödstagare har man inte rätt att förtjäna något, vilket är mycket orättvist eftersom jag som sjukpensionär borde ha rätt till en liten inkomst på c. 150 € i månaden om det så begavs. Nu har alltså socialombudskvinnan sagt att hon ska försöka ordna det så att socialen inte genast räknar bort inkomsten ifall det kommer någon. Jag har inte heller rätt att ta lån eller göra andra transaktioner för att t.ex. ordna min ekonomi. Jag är helt låst. Systemet uppmuntrar ju inte till aktiviteter som skulle förbättra ens situtation utan passiverar ännu mer. Man blir mycket deprimerad av att ha händerna låsta. Systemet uppmuntrar också till oärlighet, för man kan hamna i situationer där det är bättre för en själv att inte berätta om t.ex. en gåva i form av pengar. T.om ett litet lån på 30 € som jag fick av min mamma en gång och som syntes på mitt kontoutdrag betraktades som en inkomst trots att jag givetvis tvingades att återbetala det!
Orsaken till att jag kontaktade Yle var att jag fått nog av att bli förmyndaraktigt behandlad av socialen men framför allt därför att det måste bli någon ändring på lagen för sjukpensionärer. Jag har alltså sjukpensionerats i såpass tidig ålder att min pension är för liten för att jag ska kunna klara mig. Den är 560 € i månaden. Därtill kommer bostadsbidraget så jag står själv för 100 € för hyra. Då jag bodde med en man i Helsingfors fick jag bara 400 € i månaden därför att de på den tiden tog 100 € i skatt och han förväntades stå för hyran eftersom han var lönetagare. Det var knapert men lite bättre än nu då jag är ensam och får stå för allting själv. Tyvärr blev det gräl då vi skildes om det faktum att jag bidragit med så lite till hushållet. Den här mannen var inte så villig att dela på sakerna kristligt, fast det var jag som varit ute i butikerna och shoppat en stor del av det vi anskaffat. Det känns ganska hemskt att veta att jag inte kan vara självständig om jag ingår ett nytt förhållande. Och vem skulle vilja ha en sådan som jag? Det måste vara en mycket motiverad man som inte bryr sig om min situation utan om mig - finns det någon sådan i den här världen? Jag har emellertid lärt mig att inte låta desperationen göra att jag säljer mig själv billigt till först bästa som vill ha mig. Det har varit en svår läxa men vad annat kan jag göra? Jag vet att jag har mycket att ge men det handlar ju om alldeles andra saker än det som de flesta värdesätter i dagens värld. Jag är en mycket gladare och lekfullare person när jag befinner mig i gott sällskap så det vore verkligen viktigt för mig att ha en trygg och insiktsfull partner.
Jag tvingas alltså vända mig till socialen för utkomststöd därför att jag har elvärme. Jag skulle kanske klara mig något sånär om det inte vore för just värmen som gör att min räkning är över 100 € i månaden. Socialen räknar bort 60 € från min pension så jag får sådär 50 € från dem. Därutöver betalar de för receptmediciner men av någon anledning har de i Hangö beslutat att man inte kan få betalningsförbindelse till apoteket annat än om man är akut sjuk. Hm, om man är akut sjuk har man kanske inte tid att springa till socialen efter en förbindelse? Är man kroniskt sjuk finns det väl inget att misstänka angående medicinerna? Chefen sade åt Yles reporter att beslutet gjorts därför att folk inte vill bli märkta som socialklienter på apoteket! Kan något vara mer provinsiellt? Man märks ju ändå eftersom man måste be om ett paragonkvitto. Detta tappar man ofta bort, eller så gör socialen det. Man tvingas alltså lägga ut för sin medicin oberoende hur dyr den är och vilken tid på månaden det är. Personligen har jag inga pengar kvar efter att jag betalat alla räkningar i början på månaden och fyllt på lite i mitt tomma kylskåp. Det leder till att jag tvingas låna av min mamma som oftast inte heller har pengar eftersom hennes pension är mycket låg. Sedan får jag springa med kvittot till socialen, vänta på att få pengarna tillbaka, och kanske göra en ny tur till apoteket för att ta ut fler mediciner som jag inte hade råd med första gången. Osv, osv.
Som utkomststödstagare har man inte rätt att förtjäna något, vilket är mycket orättvist eftersom jag som sjukpensionär borde ha rätt till en liten inkomst på c. 150 € i månaden om det så begavs. Nu har alltså socialombudskvinnan sagt att hon ska försöka ordna det så att socialen inte genast räknar bort inkomsten ifall det kommer någon. Jag har inte heller rätt att ta lån eller göra andra transaktioner för att t.ex. ordna min ekonomi. Jag är helt låst. Systemet uppmuntrar ju inte till aktiviteter som skulle förbättra ens situtation utan passiverar ännu mer. Man blir mycket deprimerad av att ha händerna låsta. Systemet uppmuntrar också till oärlighet, för man kan hamna i situationer där det är bättre för en själv att inte berätta om t.ex. en gåva i form av pengar. T.om ett litet lån på 30 € som jag fick av min mamma en gång och som syntes på mitt kontoutdrag betraktades som en inkomst trots att jag givetvis tvingades att återbetala det!
No comments:
Post a Comment