Jag fick besöka en ny handläggare på socialen. De är alltså inte social arbetare och jag undrar om det någonsin var på det här viset i Helsingfors. Hon verkade klarare och redigare men förhöll sig helt negativt till att jag skulle få förtjäna något över huvud taget. Av Annvi Gardberg som gjorde dokumentären om mig och som sedan följde upp i programserien "Granskat" om skillnader mellan hur man blir behandlad av socialen i olika kommuner fick jag höra att Hangö hör till de allra mest krångliga städerna i det här avseendet. Programmet sänds 6.2 kl.13.03 samt 10.2 kl. 21.10. (Programmet finns sedan på webben.) Hon fokuserar i programmet på hur olika kommunerna tolkar tagandet av lån av utkomststödtagare. Jag hoppas att hon kommer att betona, att man som sjukpensionär tvingas gå till socialen för utkomststöd vilket gör att man i praktiken tvingas leva hela livet ut på en peng som var planerad enbart för kris situationer.
Jag har sjukpension för att min rygg är skadad, och det är klart att jag skulle behöva motionera varje dag. Jag motionerar så gott jag kan här hemma men det blir ena handa och omotiverat. Jag bad socialen om hjälp för ett köp av en cross-trainer, som skulle hjälpa mig att mobilisera hela kroppen. Svaret var som vanligt nekande med motiveringen att man kan motionera gratis! Dessutom ger de inte slantar för hobbyverksamhet. Jaså HOBBY?? Och säg mig var det finns en konditionssal där man kan motionera gratis?! Och om det mot förmodan finns så ska jag ta mig dit i ur och skur... då jag behöver motionera varenda dag. De kunde åtminstone låta bli att tillägga dessa förnumstiga små kommentarer som får en att krypa ur skinnet. Såhär äckligt var det inte i Helsingfors för sådär 8 år sedan. Då kunde man få en slant för självterapi och dammsugare, och man slapp alla idiotiska ursäkter.
Sedan gick min dammsugare sönder och jag bad om en ny, vilket inte var något problem i Helsingfors. Det enda är, att de billiga dammsugarna går sönder ungefär efter tre år och så ska det skaffas en ny. "Den kan vara livsfarlig", sa min mamma då jag berättade att den lät underligt och var kokhet. Jag har inte kunnat städa ordentligt på två veckor medan jag har väntat på beslutet. Mina mattor är redan oerhört dammiga. Beslutet var nekande, med motiveringen att man kan städa sitt golv för hand! Då blev jag helt hysterisk, ringde upp damen som gör besluten och skrek att de inte är kloka i huvudet och att jag inte orkar mer med deras skit. Ska jag med min dålig rygg krypa omkring och borsta och skura på golvet?? Hennes argument var att jag om jag har så mycket skulder att jag inte kan köpa en dammsugare för 39 € så måste jag ta kontakt med en skuldsanerare. Jag stod och gastade som en idiot på gatan och cyklade hem med tårarna strömmande. Jag vet mycket väl att det inte hjälper att gå till en skuldsanerare med några tusen euros lån. Varför skulle jag tvingas hamna på svarta listan bara för att socialen är så mycket snålare än på andra orter? Dessa social handläggare är ju dessutom fullständigt inkompetenta att bemöta en sjukpensionär, ge vettiga råd samt hjälpa med småsaker då det ju ändå enligt ombudskvinnan finns en marginal som de kan använda sig av. Jag hade dessutom inte sett att Fortum skickat mig en nota på vad de är skyldiga mig och att det gjorde att jag inte kunde få något utkomststöd den här månaden och knappast heller nästa. Det tog länge innan det gick upp för mig att jag sålunda skulle tvingas betala hela hemförsäkringen själv, trots att jag just blivit lovad att få den ersatt. Det kom bara en liten handskriven lapp om att jag borde ringa till Fortum och ändra det så att deras skuld dras av på mina elräkningar. Jag fattade inte på vilket sätt det skulle gagna mig. Jag hade sovit dåligt och dessutom är det som om min hjärna skulle bli djupfryst när jag öppnar posten från social byrån. Det är så obehagligt och jag förstår i allmänhet ingenting utöver det normala. Handläggaren tyckte att hon hade gjort mig en enorm tjänst för att hon trots allt hade gett mig en betalningsförbindelse för dyra mediciner vars kostnad överskrider utkomstödets överskott på 15 € (den här månaden).
Jag hatar att hata. Jag känner mig redan usel som det är: att bli så frustrerad över att jag ska tvingas tigga och alltid få ett nej och över att tvingas ha med denna vedervärdiga instans att göra. Jag sa att jag är så deprimerad att jag har lust att hoppa i sjön. "Aj skulle du hoppa i sjön över en dammsugare?", undrar damen. "Nej för FAN för att ni har gjort mitt liv till ett rent HELVETE i fyra års tid!!"
Jag MÅSTE slippa dem. Jag måste, jag måste, jag måste. Jag orkar inte längre. För att inte tala om att social lagen till sist ändrades så att de minsta pensionerna ökar med 100 €, men det träder inte i kraft förrän om två år och då har nog inflationen redan tagit hand om pengarna. Och hur går det med utkomststödet? Dras det då in?
No comments:
Post a Comment