I Hangö försökte man sälja mig felaktiga bågar och tog inte ställning till eventuella förändringar i min syn. Man suckade och stönade varje gång jag dök upp med mina "problem". I Helsingfors på Specsavers fick jag fantastisk service, och kände mig inte på något sätt som en kund av mindre värde. Då jag hade gått med de nya glasögonen i ett par dagar och inte kände att allt stod rätt till fick jag en tid hos dem strax innan jag skulle resa hem. De undersökte och diskuterade med mig mycket ingående det faktum att jag nu hade progressiva linser och huruvida jag verkligen ville ha dem i det här skedet. Jag skulle ha kunnat vänta ett par år. Hela valprocessen var så jobbig och komplicerad att jag kände mig mycket tacksam över att ha så pigga och tjänstvilliga kvinnor till hjälp. Garantin var ju i kraft en månad men det kunde ta mig en månad att bli van vid de nya linserna. Jag kände att jag inte skulle bli van vid att det mittersta fältet var så otydligt och de gick med på att göra om linserna.
Hangö social beviljade mig bara 350€ "för man får linser för det priset i Hangö". Hujsigt. Jag har hört att man i Karis får 100€ för bågar, max 500€ för linser, och dessutom kan köpa dem var man vill. De kände sig också tvungna att påpeka för mig att det hade stått i tidningen att socialen skulle vara stängd under juli månad och att jag kunde ha ringt numret som stod på deras dörr. Jag tycker det är lite speciellt att man förväntas läsa tidningen för att som kund få reda på vad socialen håller på med. Jag kunde ju inte heller förväntas att läsa tidningen med mina dåliga glasögon... och till sist så finns det väl inget medborgerligt tvång att måsta köpa och läsa stadens enda tidning eller alternativt springa på bibliotekets läsesal och köa för det enda stackars exemplaret? Och vad gäller lappen på socens dörr... tja, där fanns inga förklaringar annat än "ring detta nummer vid akuta fall". Vad är akut? Man tar också för givet att en dejourhavande inte kan göra beslut.
Vår stadsdirektör skrev ett långt och vimsigt brev om Hangö ekonomi som svämmade över av siffror. Kanske siffrorna var meningen att villa bort en. Han lovade nog att social- och sjukvården skulle vara säkrad under den ekonomiska recessionen men hastigt blev såväl socialen, tandvården som mentalvården tvångspermitterade för en månad.
Jag kände hur det kröp i skinnet på mig när jag fick beslutet. Jag känner att jag inte står ut med alla förmyndaraktiga kommentarer. Ett standarduttryck i mitt liv har blivit, "Ja, rätt ska vara rätt som min social tant brukade säga".
No comments:
Post a Comment