Det var väldigt skönt att åter bli ombedd att ge en radio intervju om sociala orättvisor eftersom jag har burit på så mycket frustration och ilska. "Granskat" sänds på fredag 4.9 kl. 13.03 samt i repris följande tisdag på kvällen (finns även på Yle arenan på nätet). Det är ironiskt att jag tvingas besvära mig så mycket med att få mina recept förnyade i tid så att jag får med dem med ansökan till socialbyrån i slutet på varje månad, då det egentligen bara handlar om sådär 100 €. Jag skulle nästan klara av att betala för mina mediciner själv. Det är elvärmen och den övriga elen som gör att jag inte kan bli självständig. Och så länge jag är beroende av socialen så kan de behandla mig precis hur de vill. Det verkar som om de här i Hangö hade ett sjukligt behov av kontroll. I stället för att se till att jag verkligen har grundtrygghet så bråkar de om varenda extra slant som jag ber om för att kunna leva ett drägligt liv. Man skulle tro att en sjukpensionär skulle bli bemött med ett mått av förståelse; jag måste ju få leva ett människovärdigt liv! Jag har inte förtjänat att bli behandlad som en parasit. I själva verket är samhället en bidragande orsak till att jag är sjuk, och därför borde samhället ta sitt ansvar. Krigstraumer och annan psykisk ohälsa har gått i arv i generationer och förstört min barndom. Jag betvivlar att ryggen hade rasat om jag inte tvingats leva med så mycket stress och så lite hjälp och stöd i barndomen. Men så tänker naturligtvis inte de som är ansvariga för medborgarnas välfärd. Blir man sjuk får man skylla sig själv; man är för svag för att passa in i samhället och får därför nöja sig med de godhetsfulla allmosor som myndigheterna delar ut i syfte att låta påskina att det här landet är en välfärdsstat. Det är Survival of the Fittest som gäller, helt klart.
Jag känner mig extremt otrygg såväl emotionellt, finansiellt som fysiskt. Jag har nu under sommaren protesterat mot socialens förmyndaraktiga kommentarer men nu börjar de ge igen. All röra angående mina glasögon och det faktum att jag tvingades ta dem på kredit för att socialen var stängd i juli månad och sedan måste låna pengar av min far för att inte kreditlimiten skulle överskridas för mycket har gjort dem misstänksamma så nu vill de se min pappas kontoutdrag. Ett konto är även i mitt namn för min pappa är gammal och sjuk och i händelse av någon kris måste jag få tillgång till det. Jag vet inte vad socialen kan göra men min pappa är inte glad åt att de rotar i hans ekonomi! Att han som fattig pensionär någon gång hjälper mig lite tycker jag inte någon kan gnälla över eftersom det i princip är omöjligt att leva på 400 € i månaden under en längre tid. Men socialen kan ju inte tillåta några lån för de ses som en inkomst, även om det vore fråga om ett par tiolappar. Om jag inte var beroende av socialen så skulle jag ha självbestämmande rätt om mina pengar. Det har jag inte nu. Jag är 43 år och måste redogöra för en myndighet om vartenda cent, trots att jag inte ens har hamnat i skuldsanering eller blivit utmätt! Men i sanningens namn är det en tidsfråga innan det händer. Det är väl det som socialen vill. Det är ganska tydligt att myndigheterna sitter och hoppas på att man ska bli så less på alltihopa att man tar sitt liv. För sådana som jag håller ju den ekonomiska utvecklingen tillbaka.
Min mamma har en väldigt liten pension men den är lite större än min så hon har inte rätt att få social hjälp. Jag behöver väl inte säga hur svårt hon också har att få allt att gå ihop. Hon försöker arbeta lite extra på arbis och som ledare för Mannerheimförbundets konstklubb för barn, men det blir hon bestraffad för. FPA har nu sänkt hennes bostadsbidrag med 200 € samt tvingar henne att retroaktivt betala 1900 € därför att de inte har tagit hennes inkomster i beräkningen förrän nu. Hon hävdar att hon har anmält om sina inkomster för länge sedan. Hur som helst så är det grymt att klämma åt en äldre människa som inte önskar sig mer än en liten fnuttig guldkant på tillvaron under livets sista år.
Jag orkar inte ha med Hangö social att göra längre. De hjälper ju egentligen inte med nästan någonting alls trots att de bevisligen har pengar. De använder mindre till kompletterande utkomststöd än någon annan. Under de 4,5 år jag har bott här har de bara betalat för: 1) en begagnad tvättmaskin - det var bara för att det inte finns tvättstuga där jag bor! Tänk att de förväntar sig att jag ska släpa på kläder och betala 2 € per gång! 2) en billig dammsugare som jag fick efter stora protester för "man kan städa golven för hand" och ett läkarintyg från min läkare, men de bestämde var jag skulle köpa den och för hur lite, 3) en liten hemförsäkring när jag insåg att man har rätt till det, samt 4) två rudimentära glasögon utan ytbehandling, som jag var tvungen att ta från den förskräckliga Hangö optik för att de har en överenskommelse - och när jag inte gick med på att ta det andra paret därifrån så fick jag ingen ersättning för resekostnader och annat.
Allt annat måste jag köpa själv. Möbler, sängkläder, inredningsprylar, kläder, kosmetika, konstnärsmaterial och ramar, dator och tillhörande manicker, telefon, solglasögon med min styrka, läsglasögon, eventuella böcker och annan rekreation, resor, kattmat för tre, veterinär, mat, osv. Därtill kommer adsl, telefonräkningar, krediter. Det är massor. Vem som helst kan se att 400 € inte räcker till.
Jag orkar inte längre med socialen. Jag vill ha en del integritet, värdighet och personlig makt tillbaka. Jag slutar ansöka om hjälp från dem och får ta och betala elräkningen som är kring 100 € från de 100 € jag har till mat. Hahaha. Jo jag tänker också skaffa ett utlåtande från psykiatern om hur dåligt socialen har fått mig att må och hur de täcks plåga en sjukpensionär, och om möjligt så skaffar jag en advokat. Den som läser mina tidigare bloggar kan nog se att jag har råkat ut för psykiska trakasserier.
Konstverk: "Survival of the Fittest", handgjort kollage av författaren, copyright 2009
No comments:
Post a Comment