Att få komma bort någon gång

Jag har naturligtvis inte pengar att resa någonstans, så jag får lov att försöka trivas där jag bor. Det är inte så lätt för en sådan som jag, som är i stort behov av nya intryck och stimulans på ett lugnt och sansat sätt som jag orkar med. Jag blir lätt uttråkad. Jag kämpar mot apatin, för det ligger inte i min natur att vara en soffliggare. Men ändå blir det så att många dagar är soffdagar.

Det kan förstås låta som att jag har offer mentalitet och tycker synd om mig själv. Man är dock bara människa. Även den tuffaste och mest självständiga individ dukar småningom under när det inte finns någon förändring att se fram emot. Det är politiskt okorrekt att säga att det inte finns något hopp. Världen är full av hurtbullar som inte står ut med tanken att en annan människas liv kan rinna ut i sanden och att det inte finns hopp om förbättring. De kräver att man ska vara stark, in i det sista. Jag skulle vilja framhäva rätten att få vara svag och orkeslös när motkrafterna är för starka. Som jag ser det kan man bara finna en känsla av förnyat hopp om man har medgett att situationen är hopplös. Någonstans kryper lusten att leva fram och så orkar man vidare, ett tag till. Men det är ju inte alltid det går så väl. Det finns individer som dukar under. Som jag ser det borde medmänniskorna förstå och acceptera detta, för egentligen projicerar de bara sina egna rädslor på dessa människovrak. Världen skulle vara en lugnare plats om folk slutade upp med att predika om hur präktig man hela tiden måste vara. I stället kunde de göra något konkret för att förändra de svagares levnadsförhållanden. Tänk på det. Plis.

Det är ett faktum att det finns människor som har behov av att utöva makt och andra som faller offer för maktbegäret. Där emellan finns det en medelklass som helst inte vill veta något om sociala problem. De är ofta hyggliga individer, men ack så klumpiga i sina ordval när deras altruism verkligen ställs på prov. De som är offer i samhället har naturligtvis alltid en möjlighet att försöka förbättra sina egna attityder och kämpa emot tendensen att allt mera börja bete sig som ett offer i förhållande till andra människor. Kanske har de ytterst t.om. valt sin lott. Men man måste alltid komma ihåg att det är en svår situation eftersom andra människor mer än gärna hjälper till att undergräva dessa personers integritet och personliga kraft. Det är helt mänskligt... allting är mänskligt. Det är också mänskligt att misslyckas och inte vara den duktiga överlevaren som alla vill att man ska vara.

Jag hoppas att jag inte dukar under och för evigt fastnar i en offerposition. Men jag kan inte veta när mina krafter tryter. Sjukdomen och de sociala omständigheterna gör att mina nerver är i ett mycket dåligt skick. Jag har mycket svårt att behärska mig och kan bete mig konstigt och oöverhalat i förhållande till andra. Jag tror nog det kan bli bättre... Men jag skulle behöva en vilosemester för det. Dessvärre så har man egentligen inte rätt att resa någonstans om man är bunden till utkomststöd.