Besegrad

Min blogg kritiserades för det namn jag har valt. Jag hittade på det för bara en kort tid sedan då jag beslöt mig för att göra sidan mer personlig. Enligt kritikern borde jag inte framställa mig som avfall utan som någon som auktoriteterna "försöker" stjälpa på sophögen men utan att lyckas. Sanningen är att jag aldrig har haft speciellt dåligt självförtroende men nu börjar jag känna mig besegrad och fullständigt apatisk, och tanken att jag är ett slags avfall eller åtminstone "onödig" är inte långt borta. Orsaken är det som jag upplever som en slags mobbning eller diskriminering från socialens sida (de kanske inte menar att attackera mig men deras fadda medelklassmoral och brist på psykologisk beredskap gör dem ytterst olämpade att ha med sjuka personer att göra). En annan orsak är att jag p.g.a. min isolation har tvingats idka nätdejting men med extremt tråkiga följder. De upprepade slagen under bältet har undergrävt all självkänsla och hopp om att en sådan som jag skulle kunna få sällskap. Känslan av att vara marginaliserad och alienerad från resten av mänskligheten blir bara större. Jag vet inte mera vad som skulle kunna överbrygga detta faktum. Det känns i alla fall så just nu.

Det känns väldigt förgörande att bära på så många negativa känslor och dessutom känna sig maktlös inför dem. Negativitet har en tendens att föda mer negativitet. Snart finns det inget positivt kvar i mitt liv längre. Det känns som om allt bara upplöses, en sak åt gången. Jag försöker tycka om det jag trots allt ändå har - ett tak över huvudet, t.ex. Men det är svårt att inte vara likgiltig. Jag orkar inte bekämpa det just nu - jag har trots allt kämpat så väldigt mycket i hela mitt liv.

Radioprogrammen kanske gör någon skillnad, vad vet jag. I princip har jag varit villig att offra en del av mig själv för ett gott ändamål. Vad spelar det för roll, har jag tänkt. Jag har väl inget ego och falsk stolthet att skydda. Men i verkligheten har det bidragit till en ökad känsla av utsatthet, otrygghet och förödmjukelse. Jag trodde jag var stark men jag inser nu att allt det jag har gjort sedan allt började på allvar år 2003 när jag blev slutgiltigt sjukpensionerad har undergrävt min integritet och motivation. Jag kanske inte är en stolt person, men jag förstod inte att värdighet, som är en mera djupt gående och fundamental känsla än stolthet, skulle ta så mycket stryk. Nu känns det som att jag inte har mycket kvar att leva för. Jag måste försöka hänga kvar för mina katter och mina föräldrar. Det är allt.

Visst har jag talat med ombudsmannen. Men vad hjälper det? Att klaga leder ingen vart i ett såpass totalitärt och ovänligt land som Finland. Jag har mest bara blivit kritiserad för mina val. Hur man än ser på saken så skiner den klassiska arbetsmoralen och jantelagen alltid igenom. Om man inte arbetar så får man inte heller ha anspråk. Jag får t.ex. höra att jag kanske bryr mig om hur mina glasögon ser ut bara för att jag är konstnär, så det anses tydligen inte som någon grundläggande rättighet att bry sig om hur man ser ut. Bara för att jag bor i en småstad så behöver jag väl inte gå omkring och se ut som en trashank? Andra behov av praktisk karaktär dementeras också. På det stora hela så ska mina åsikter omkullkastas om de inte passar in med konvenansen. Man blir inte uppmuntrad att protestera mot gällande lagar, snarare tvärtom. Jag tror inte att det är någon illusion att alla medelklass människor gaddar ihop sig gentemot dem som sticker ut från mängden.

Presidenten har medgett att det kan vara si som så med mänskovärdet i en våldsam och depressiv stat som vår, och i radioprogrammet om moms sänkningen kom det fram att Finland håller på att falla ut ur den nordiska välfärdsmodellen (vi har alltid haft svårt att hänga med). Det enda som går att reda ut är petiga tekniska problem. Jag är inte intresserad av något gemensamt samtal med ombudsmannen och handläggaren. Det är för att jag inte längre orkar försöka få min röst hörd. När jag klagar tycks saker bara bli värre och jag får en känsla av att bli utsatt för personlig vendetta och kyla. Jag kommer nog inte att skriva mycket här mera. Jag kan ju bli stämd för min ilska och dessutom läser ändå ingen det jag har velat föra fram. Det här är en värld i vilken man står allena, och inte kan förvänta sig någon större sympati av andra människor. Här är det de starkaste som överlever. De överlever just därför att de inte ödar tid och energi på de svaga. Låt oss hoppas att djupare livsvärderingar vinner någon gång i framtiden. Under tiden får de svaga försöka finna sätt att orka vidare och inte duka under även om de inte passar in i klichéerna om den starka och okänsliga individen.